Den senaste veckan så har höstens värme gett med sig och vi har till slut fått lite normala temperaturer 
här, d.v.s. kring nollan. Temperaturen, i kombination med att jag mått ganska dåligt, har gjort att jag inte orkat sätta mig med pipan på kvällarna fast skallen nog skulle 
ha mått bra av det. I stället för att sätta mig och röka vid 20-tiden så har jag gått och lagt mig men i går kväll så kom jag ut och tog ett stopp Irish flake. Det är en av mina absoluta favoriter och den gjorde 
mig inte besviken, stark och fyllig – som de säger på Irland ”It´ll grow hair on your chest”. Jag har saknat den mentala biten i min piprutin men jag har faktiskt inte haft nån tobaksabstinens, vilket i sig är lite konstigt eftersom nästan all tobak jag röker innehåller mycket vitamin N så risken för nikotinberoende borde ju vara ganska stor.
Idag återupptäckte jag löpvägar som det var många år 
sen jag sprang på. De ingår i en 13-14 kilometersrunda som jag med min nuvarande kondis inte riktigt räcker till för. I eftermiddags lämnade jag dock in bilen och hästsläpet för däckbyte och medan de fixade det på verkstaden så passade jag på att springa åtta kilometer av min gamla runda.
Hustrun och jag planerar för en hästresa till Skåne i helgen, där finns tre Gotlandsruss som skulle kunna vara av intresse för oss. Ett av russen finns i Ask som inte ligger så långt från Kågeröd där vi bodde ett tag 1998. 
När det begav sig så körde jag därför vägen genom Ask några gånger och när hustrun nu började prata om att vi skulle dit igen så klickade det till i huvudet på mig 
– mitt i samhället låg ett dagis som hette Askungarna. Hustrun hade inget minne av det men jag googlade lite och hittade dagiset. Det var tydligen privat för enligt bolagsregistret så konkade det 2016 men det låg precis där jag mindes det. Varför har jag lagt ett dagis jag bara kört förbi några gånger på minnet? Jag är helt säker på att jag glömt viktigare saker än så.
Jag har varit supernervös större delen av dagen idag. Det som ligger bakom var nog bland annat 
besöket på verkstaden och det faktum att sotaren ska komma hit i morgon. Det är inga konstigheter med någon av händelserna men så fort jag måste planera saker och ting så att de synkar med andra blir jag orolig och spänd som en fiolsträng. På fredag ska jag dessutom in till Halmstad och få massage och det är ju tänkt som en avslappningsgrej men just nu känner jag mest oro kring det. Inte corona-oro utan oro att nåt ska gå snett och saker och ting inte ska klaffa. Det är mest bara en diffus klump som sitter i magen på mig.
