På besök i P1

I november förra året så sände STIL i P1 ett program som tog avstamp i Bryan Ferrys konsekvent välklädda stil med kostym. Jag tyckte att programmets diskussion om användandet av kostym var intressant men jag kände att de missade en dimension. Jag mejlade därför STIL och berättade lite om min syn på kostymen och att jag alltid har kostym på terapin för att markera, både för mig själv och min terapeut, att terapin är viktig och nåt som jag tar på stort allvar.

Jag hade helt glömt mejlet när telefonen ringde en torsdagsförmiddag i februari. Det var en journalist som sa sig jobba för STIL i P1 och kunde jag möjligen tänka mig att medverka lite i ett program som de skulle göra om bloggar. Jag höll på att ramla av stolen! Först trodde jag att hon drev med mig men när jag efter samtalet googlade hennes namn och telefonnummer så fick jag fram att hon verkligen jobbade på STIL. På söndagen samma vecka så kom hon hit och intervjuade mig och resultatet kunde man höra i P1 idag.

Inledningsvis trodde jag att inslaget skulle sändas i anslutning till intervjun men efter några dagar så fick jag besked om att ”blogg-programmet” skulle sändas senare, oklart när. Jag, som vill att saker ska hända nu på studs, tyckte väntan och ovissheten var frustrerande. I början av april så fick jag i varje fall besked om att programmet skulle sändas den tolfte juni. Vilken oerhört lång vår det har varit!

Jag har försökt att inte stressa upp mig inför programmet men lyckats ganska dåligt. Kommer jag att låta vettig? Kommer folk besöka min blogg efter programmet? Kommer de i så fall tycka att den är bra? Den typen av frågor har gjort att min konsumtion av lugnade medicin den senaste veckan varit betydligt högre än den brukar. Min grundinställning till bloggen – JAG BLOGGAR FRÄMST FÖR MIN SKULL, FÖR ATT JAG TYCKER ATT DET ÄR ROLIGT plötsligt blev mycket svårare att hålla fast vid nu när de skulle prata om mig och min blogg i den seriösa radiokanalen. Nånstans vill jag ju att folk skulle gilla mig och vad jag skriver.

Jag blev ju inte lugnare när jag upptäckte att man på STILs hemsida i tisdags kallade mig Johan Nilsson. Ska jag nu vara med i ett program i P1 så vill jag ju vara det under eget namn. På STIL var man dock jättesnabba med att korrigera namnmissen så fort jag påtalat den. Eftersom jag har en benägenhet att oroa mig för saker och ting så hade jag svårt att släppa det där med att det blivit fel namn – Tänk om Susanne Ljung säger fel namn när hon presenterar inslaget som jag är med i? Jag bad därför både programmets producent och journalisten som intervjuade mig att kollat manuset och fick lugnande besked.

Samtidigt som jag var nervös inför att programmet skulle sändas så fanns också en rädsla att det inte skulle sändas. Jag hade ju laddat för sändningen sen i februari och att bli omnämnd i STIL i P1 är ju både smickrande och en möjlighet att nå ut med det jag vill säga med bloggen, d.v.s. att psykisk sjukdom i de flesta fall är helt normalt.

En sak som är befriande med att programmet till slut sändes är att jag äntligen kunde berätta för kompisar om det. Vid halvniotiden i morse så sms:ade jag några av mina närmaste vänner om att de kanske skulle vara intresserade av ett program i P1 klockan 10.03. Jag hade tänkt att informera min fru på samma sätt men i lördags så kunde jag inte hålla mig längre utan berättade om sändningen för henne. Jag hade berättat om intervjun redan i februari men inte sagt när programmet skulle sändas. Nu är programmet sänt och jag känner mig lättad. Jag vågade inte lyssna på det men min fru säger att jag lät bra. ”Lättad är ordet, sa Bull”.

Utöver STIL i P1 så har dagen innehållet ett besök med en halt Stout hos veterinären. Det var inget allvarlig, en inflammation i höften (resultatet av ett vådligt hopp?) men han ska medicineras och hållas inne en vecka. Jag velade sen mellan att klippa gräset och att sticka ut och cykla, gräsklippningen vann.

För att varva ner lite efter förmiddagens anspänning så var jag också förbi Kupan och Emmaus innan jag träffade min läkare i eftermiddags. Jag letade inte efter nåt särskilt till mig men höll utkik efter två sombreros till pojkarna. De ska på barnkalas med mexikanskt tema i morgon. Tyvärr så får de gå med sina vanliga hattar, jag kanske kan fixa varsin poncho åt dem under kvällen. Fast med cowboyboots, cowboyhatt och poncho så blir de nog mer lika Clint Eastwood än mexikaner.