Det ”viktiga möte” som jag nämnde i gårdagens inlägg var en konferens i Göteborg om hur man ska skapa en arbetsmarknad för alla. Jag var inbjuden för att berätta om mina erfarenheter som deltagare i CLAVIS.
Mitt bidrag till konferensen skulle vara en kort presentation av mig och sen skulle jag delta i en paneldiskussion kring erfarenheter från projekt liknande CLAVIS.
Som jag har våndats inför dagens framträdande! Fram tills i går morse så kändes det bra men sen så förlorade jag allt självförtroende och förvirringen kring vad jag egentligen ville säga var total. Mitt pass var efter lunch så hela förmiddagen satt jag och led. Under lunchen var jag illamående och petade bara i maten. Tack och lov skulle Magdalena, som varit med om att dra igång CLAVIS, vara med mig på scenen. Hade hon inte varit med idag så hade jag gått min väg under förmiddagen. Jag brukar alltid varit nervös när jag ska prata inför folk men den här gången var det verkligen extremt.
När det väl var dags för mig att äntra scenen så bestämde jag mig för att strunta i den presentation jag förberett. Jag kände att jag inte klarade av att stå där och nervöst läsa innantill från ett papper. Jag fick improvisera och ”skjuta från höften”, jag hade ju faktiskt cowboy boots på mig.
Magdalena inledde med att berätta lite om CLAVIS och sen var det min tur. Det var en läskig känsla att stå inför drygt 200 personer och börja prata och inte riktigt veta vart det skulle leda. Jag vet ju vad jag varit med om men när jag kastade mitt manus så hade jag inte längre nåt att ”hålla” mig i.
Efter att Magdalena och jag pratat om CLAVIS så berättade övriga i panelen om sina projekt och erfarenheter och plötsligt var tiden slut! Diskussionen hanns inte med. Det kändes lite snopet. Jag hade massvis som jag velat säga och diskutera. Är inte det typiskt – först är jag skitnervös för att jag ska upp på scen och prata och sen är jag besviken för att jag inte fick prata tillräckligt. Jag fick en del positiva kommentarer efteråt så nåt bra fick jag sagt i varje fall.
Jag skulle vilja skriva mer om konferensen och de tankar och känslor den väckte hos mig men jag orkar inte. Jag är helt slut.
Jag höll på att glömma, när jag kom hem från Göteborg så stod det en bukett rosor på köksbordet. Min älskade hustru hade tänkt på mig.
