I söndags var jag stark men idag är jag ledsen och svag. Orken att kämpa finns inte och småsaker som går mig emot känns som enorma personliga misslyckanden.
Min karriär som ”personal shopper” fick en dålig start. Kavajen som jag köpte åt grannen satt inte bra på honom. Kavajen hade en lite insvängd midja
och grannens fysionomi motsatte sig det insvängda. Jag borde ju känna mig lite stolt över att min midja (återigen) passar i såna kavajer men det hela känns bara misslyckat. Det som började som en rolig idé känns inte längre ett dugg roligt.
Någonstans inser även jag, att hur en kavaj är skuren i midjan inte rimligtvis kan definiera om jag är misslyckad eller inte. Känslorna skenar dock som vanligt.
I morgon har jag ett viktigt möte och jag trodde att jag var förberedd för det men nu vet jag inte längre. Jag får ingen ordning på tankarna och vet inte vad jag vill få sagt. Jag vet i varje fall vad jag ska ha på mig, mycket lila och cowboy boots – trygghet och attityd.
Idag blev jag uppringd av en kvinna som ville att jag skulle köpa en näringsdryck som skulle bota min depression (effekt inom en vecka). Hon hade råkat få syn på artikeln om mig som publicerades i HP för ett tag sen. Utifrån den kunde hon tydligen säga att den här näringsdrycken (en blandning av vitaminer)
är precis vad jag behöver för att bli frisk.
Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera på sånt där. Jag tycker det är lite obehagligt att hon ringer mig hemma men mest blir jag bara ledsen. Ledsen över att hon förenklar mig så att hon, utifrån en tidningsartikel, både kan diagnosticera mig och vet vad som kan bota mig.
Tyvärr tror jag att det är mer som fattas mig än lite vitaminer.
