A film with me in it
Nu har jag utökat min löpdistans till sju kilometer och det känns hyfsat att springa det. Orsaken till att jag bara skriver ”hyfsat” är att jag fick krampkänningar i båda låren (framsidan) när jag sprang igår. 
Jag sprang nerför en brant backe (ca 10%-lutning) när det högg till i båda låren samtidigt. Smärtan satt i tills jag kom ner på plan mark och efter passet var jag väldigt stel i lårmuskelaturen men det blev dock bättre när jag trampade en stund på träningscykeln. Det är skumt att smärtan kom i båda benen samtidigt, nåt sånt har jag aldrig råkat ut för tidigare.
Nån som springer betydligt längre än sju kilometer är mannen som fick mig att satsa på löpning i mitten på 80-talet, Bosse. Han toppar förra årets världsranking för 24-timmarslopp i sin åldersgrupp M75. Nåt som gör det hela ännu mer imponerande är att han gjorde sista året i den åldersgruppen, i år springer han M80.
En annan person som hamnat på en lista är Per Brilioth. Han hamnade som nummer 25 på listan över 
de som hade störst löneinkomster i Sverige 2022. Klicka på listan så blir den större. Det är faktiskt så att det är en dålig placering för Per, för ett par år sen var han tvåa på listan. Varför detta intresse för Per Brilioth undrar ni kanske? Jag och Per har faktiskt en karriär som festfixare ihop bakom oss! Det trodde ni inte eller hur? Allvarligt talat så umgicks jag mycket med Per när vi både bodde i Bagdad i början på 80-talet och en gång fixade vi ett party hemma hos mig. Vi gick inte i samma klass i skolan men vi umgicks mycket ändå. Pers pappa var Sveriges ambassadör i Irak och jag ”hängde” ofta med Per i ambassadörsresidenset, d.v.s. hemma hos Per… Han hade en videobandspelare vilket var nytt och spännande då så vi såg en hel del film tillsammans. Jag har inte haft nån kontakt med Per sen Iraktiden bortsett från en kort mejlväxling för kanske tio år sen men av den förstod jag att han var framgångsrik i branscher med stora pengar. Stort grattis till honom! Det måste vara en häftig känsla att vara ekonomiskt oberoende.
Idag var 16-åringen och jag inne i Halmstad och gjorde några ärenden. Vi lämnade tillbaka en julklapp och så besökte vi några secondhand-butiker. Vi gjorde inga stora fynd men lite saker fick vi med oss hem. Jag köpte en skjorta från T.M. Lewin, skjortmakare på Jermyn street i London. Blå skjortor kan 
man aldrig få för många av. Jag köpte också två filmer, ”Dödens fält” och irländska ”A film with me in it”. De skiljer sig väldigt mycket åt men båda har mycket död i sig. Döden i ”A film with….” vill man dock skratta åt, det vill man inte åt döden i ”Dödens fält”.
”Dödens fält” tillhör en liten grupp filmer jag sett en gång, tyckt var bra men aldrig vill se igen. Andra filmer i den gruppen är till exempel ”Gökboet” och ”Salvador”. Orsaken till att jag trots det köpte filmen är att jag vill att pojkarna ska se den.
