A walk on the wild side

Lite oplanerat blev det blev cowboyboots på disputationsfesten i fredags. Jag hade tänkt ha ett par munkskor på festen men för att gå in bootsen så hade jag dem på mig ner till Lund. De som jag åkte med övertalade mig dock att ha bootsen på festen också. En i resesällskapet kommenterade stövlarna med ”de är iskalla”. Det är precis så jag känner för dem.

De flesta på festen noterade nog inte vad jag hade på fötterna men för mig kändes det väldigt bra med bootsen. Det kändes lite som om jag flörtade med en tuffare, mer självsäker sida av mig själv. Det var lite av en ”walk on the wild side” (även om Lou Reed sjunger om en helt annan sorts, mycket vildare, ”wild side”).

Jag tyckte att kontrasten i min klädsel kändes bra, skjorta, väst, slips, kavaj, chinos och så boots. Att bilden på mig i festkläderna är lite suddig beror inte på att jag var ”suddig” efter festen utan på min mobilkamera och dåliga ljusförhållanden på hotellrummet.

Festen som sådan var trevlig och trots farhågorna innan så hade jag roligt. Länge trodde jag också att jag skulle slippa frågorna om mig som jag fasade för i fredagens inlägg (se här). I samband med efterrätten kom dock bägge.

I går kväll var det fest igen – den här gången hos en av grannarna. Inledningsvis kände jag mig väldigt bortkommen och utsatt. Det är svårt när man kommer till en fest och alla andra verkar känna varandra väl och jag bara känner värdparet.

Det blir väldigt lätt prat om vad man jobbar med när man ska inleda samtal med människor man inte känner. Jag tror att vi ofta försöker definiera personer utifrån vad de arbetar med. Trots mina egna erfarenheter märker jag tyvärr att jag också gör det. Att fråga nån vad de jobbar med är ju också ett enkelt sätt att ”bryta isen”. Enklare än att fråga ”vad brinner du för?” även om det egentligen är en intressantare och mer relevant fråga.

Det största problemet i samtal om vad jag jobbar med är egentligen inte folks eventuella fördomar om sjukskrivna eller om människor med psykisk ohälsa. Det problemet är mina egna fördomar, krav och förväntningar. Jag dömer mig själv mycket hårdare än den jag pratar med eventuellt gör. I mina ögon ser jag mig själv som misslyckad och då ser jag det också i andras ögon när de betraktar mig. Egentligen är det väl ganska fördomsfullt mot både dem och mig?

Följ och gilla: