När jag satt med pipan igår så började det plötsligt att regna. Jag blev inte så orolig utan fällde bara 
upp paraplyet men regnet tilltog och när det vräkte ner så att hängrännorna inte mäktade med utan vattnet rann rakt ner på där jag satt så gav jag upp och 
hastade in. Regnandet upphörde efter en stund och jag gick ut och satte mig igen. Vid 22-tiden så gick jag en sväng och såg då att älvorna hade rejv på åkrarna nedanför oss. Tyvärr hade det mörknat lite för mycket så fotona blev lite gryniga. Klickbara.
Mina rutiner har kommit ur fas den senaste tiden men idag lyckades jag ändå komma ut och springa en sväng. Det gick skittungt men det gällde bara att hänga i tills jag passerat mittpunkten, 
medvetenheten om att större delen av passet är avklarat gör att det känns som om jag har medvind hela den andra halvan. Idag hade jag faktiskt det, större delen i varje fall. Nåt som är fascinerande är att dagens tid, på ett 85-minuterspass som gick tungt var jag flera minuter snabbare än de bästa tider jag presterade i höstas. Jag tror att det faktum att jag slutat med sömntabletter spelar en stor roll. Även om jag inte upplevde det då så var kroppen påverkad av tabletterna och jag sprang med ”handbromsen ” åtdragen hela tiden.
Jag har tänkt lite på skolavslutningen igår. Under den var det en tjej från nian som höll ett kort tal och var väldigt känslosam över att behöva lämna sin klass. Högstadiet hade uppenbarligen varit en bra tid 
för henne. Jag kan verkligen inte relatera till det, när jag gick ut nian så var det med en känsla av lättnad att få lämna mupparna på Tomtaklintskolan bakom mig (inkluderade både lärare och elever – fanns nåt undantag). Jag trivdes mycket bättre på gymnasiet men när jag tog studenten så fanns ingen tid för nostalgi, framtiden var alldeles för spännande.
