Åttaåringen har varit lite krasslig de senaste dagarna så han har hållit mig sällskap här hemma. Vi har inte hittat på nåt särskilt, han har ägnat en hel del tid åt skärmaktiviteter och jag har försökt bibehålla mina rutiner så gott det gått. Jag har tränat både i går och idag och jag har också hunnit sy en del, jag har tre kavajer vars ärmar behöver längas.
Igår var jag till verkstaden och frågade om de kunde laga åkgräsklipparen åt mig och de lovade göra ett försök. De sa också att de skulle beställa en ny drivrem, skönt att jag slipper rådda med det – reservdelar till Craftsman verkar inte helt lätta att få tag på. Lite tur i oturen har jag eftersom det 
fortsätter att vara kyligt (fruset på biltaken i morse) och det gör att gräset växer långsamt vilket minskar min ”gräsklippnings-stress”.
Gwanwyn kom tillbaka till stallet i dag. Hon har varit hos en tränare i ett par månader men i eftermiddags dök hon upp här igen. Bortsett från att jag blev sparkad på baksidan av låren/rumpan så gick det bra att släppa ihop hästarna igen. Om ni undrar hur man lyckas bli sparkad i rumpan av en häst så säger jag bara – ”för en händig karl är inget omöjligt!” (det finns faktiskt en bra förklaring).
Nåt annat som sprungit här är en kanin. I går morse skuttade det en kanin genom hela trädgården på
baksidan och in mellan byggnaderna för att sen fortsätta över gårdsplanen in till grannen. Jag har inte sett en kanin i trädgården på många år. Nåt av de första åren vi bodde här så var det en kanin som började gräva hålor (bohålor?) i en sandhög vi hade liggandes på baksidan. Jag fyllde igen hålen allteftersom och till slut gav kaninen upp. Jag tror inte att vår trädgård, med lekande barn, gräsklippare m.m. är nån bra plats för små kaniner att växa upp på. Jag tror att de behöver mer lugn och ro.
Som vanligt har det blivit en del fotograferat. Blommor och fåglar dominerar men det blir också en hel del bilder på mig och pipan. Jag har funderat en del på varför jag tycker det är så fascinerande att fota mig själv med en pipa i handen eller munnen (helst ska det vara rök med också). Jag vet inte säkert var fascinationen kommer ifrån men jag tror att det handlar om två samverkande faktorer. Jag tycker att piprökningen är en sån otypisk grej för mig att göra (har alltid haft en ganska negativ inställning till tobak) att det är därför lite som att äta av förbjuden frukt. Den andra faktorn som spelar in är att, trots mitt generella motstånd mot tobak, så är piprökning positivt laddat för mig. Jag vill se ut som de där ”pip-gubbarna” jag stött på under livet. De kanske inte är så många men de har gjort stort intryck på mig.
Dagens pipstund genomfördes med en egentillverkad pipa och en tobak som jag blandat, och delvis smaksatt, själv (köpetobak, inte egenodlad).
