Auktion på Ebay
Idag var det dags för Ebayauktionen som jag väntat på hela veckan. När jag la mig i går kväll så hade jag stora förhoppningar om att kunna vara med och konkurrera om klockan eftersom priset låg långt från de 1500 kronor som jag satt upp som mitt ”tak”. När jag kollade auktionen i morse så sjönk modet på mig, budgivningen hade rusat iväg till just 1500 kronor. Jag ägnade sen resten av dagen åt att grubbla över om jag skulle höja mitt tak. Det blev en påfrestande dag, självförvållad men ändå jobbig. Jag ville ha klockan 
men jag tyckte 1500 kronor (eller mer) var väldigt mycket pengar så därför fick jag skuldkänslor. Känslor som jag omvandlade till dömande tankar som jag sen ihärdigt hamrade på mig själv med, allt för en klockas skull.
Situationen med att orsaken till att jag mår dåligt är självförvållad är tyvärr bekant. Jag verkar ha en förmåga att försätta mig i situationer eller göra val som resulterar i oro och ångest (orsakad av ”vanlig” stress eller skamkänslor och dömande tankar). Jag tänker på situationer som liknar den med klockan, d.v.s. att jag velat köpa nåt som jag egentligen kan tycka är 
onödigt (kavajer, boots, skjortor – ”you name it”). Det kan dock också handla om att jag ville blogga i HP, vara med i STIL i P1 eller prata på konferensen i Göteborg, fast det fick mig att må skitdåligt. Situationerna kan tyckas olika men för mig finns en stor gemensam nämnare i att jag inte kaunde låta bli att dras in i dem. Jag hade kunnat strunta i Ebay och sluppit klockstressen, jag hade kunnat tacka nej till att medverka i aktiviteterna ovan men jag ”sögs in” i situationerna.
En annan likhet mellan fallen ovan är att de handlar om min självkänsla. Med klockor och kläder försöker jag bygga ”min” bild av Johan för att stärka min självkänsla (och status). Att offentligt diskutera psykisk ohälsa är, förutom att vara en folkbildande aktivitet, också ett sätt att stärka min självkänsla, både i att genomföra det och i att få vara med och för en kort stund ”vara nån”, stå i rampljuset. Jag är kanske tillbakadragen men det hindrar inte att jag har ett stort ego som behöver matas.
Jag höjde till slut mitt maxpris för klockan, en bidragande orsak till det var mitt löfte att skänka samma belopp som jag betalat för klockan till UNICEF. Att höja min smärtgräns från 1500 till 2000 kronor kändes lite mindre skuldbelagt då.
Höjning räckte faktiskt, mitt vinnande budet låg på 1760 kronor. Jag körde den enda strategi som jag lyckats vinna auktioner på Tradera eller Ebay med – att lägga ett bud med bara två sekunder kvar i förhoppningen att ingen ska hinna lägga ett högre bud. Med vår stundtals svajiga internetuppkoppling så är det tillvägagångssättet lite av ett risktagande men idag gick det bra.
Som en pik åt våra rikspolitiker, med S och MP i spetsen, (inte för att de läser det här men ändå) vill jag poängtera att pengarna som jag nu ska skänka till UNICEF ligger utanför de vanliga julgåvor som jag och hustrun varje år ger till Stadsmissionen och Läkare utan gränser (för att dämpa det dåliga samvetet över julkonsumtionen). Jag är inte som regeringen som tar biståndspengar för att använda till 
flyktingmottagandet. Min klocka har genererat nya fräscha pengar, pengar som familjen Asplund annars inte hade skänkt denna jul.
Nioåringen har köpt en radiostyrd helikopter för pengar han sparat ihop och idag så provflög han den
för första gången. Flygningen var lite vinglig i början, rätt lik min filmning och fotograferingen av tilldragelsen. Helikoptern envisades med att flyga ur bild hela tiden men några flygsekunder fick jag ihop. Det blev också några kort med stillbildskameran.
Jag tycker helikoptern är väldigt häftig, jag hade verkligen velat ha en sån när jag var i sonens ålder. Det bästa med helikoptern var ändå redigeringen av de små filmsnuttar som jag filmade av flygningen. Jag betraktar mig som en teknisk och digital idiot men jag lyckades ändå att klippa och klistra ihop en kort filmsnutt av tre olika filmer.
