Att blogga på iPaden tar på mig, jag lyckas inte bli vän med den. Att skriva en text går väl an men när det kommer till att hantera bilder så har jag svårt att göra rätt. Bilderna blir oftast för stora och hamnar på fel plats i texten (idag gick det ovanligt bra). Det är extra frustrerande eftersom jag inte förstår vad
jag gör för fel. Jag tycker att jag gör samma sak varje gång men det är bara ibland som det funkar. Mycket märkligt.
Det känns som att jag börjat hitta tillbaka till mina bra vardagsrutiner. Idag tränade jag återigen på förmiddagen (motionscykel för att spara hälsenan) och på eftermiddagen så var jag till biblioteket och Kupan.
Det är skönt att jag kan gå och komma på avdelningen men jag tycker att ut- och inpasseringarna är jobbiga. När jag ska gå ut så måste jag be om att få ut bälte, slips, väska, ytterrock och skor (om de har snörning). Allt är inlåst i olika skåp och jag rantar efter personalen medan de plockar fram grejorna åt mig, samtidigt som jag försöker sätta i bältet och knyta slipsen. Det slutar alltid med att jag bara är halvfärdig när vi kommer till entrén och så får personalen stå och vänta medan jag kommer i ordning. De kanske inte tycker det är besvärligt men jag blir jättestressad av det.
När jag sen ska in så är det samma visa igen, fast tvärtom. Allt ska låsas in i rätt skåp och nu ska personalen dessutom kontrollera att jag inte tar med mig nåt otillåtet in på avdelningen. Varje gång känns det som att de tror att jag försöker smuggla in nåt, även fast jag inte försöker göra det. Jag känner mig mycket mer skyldig nu än jag gjort 
de gånger jag faktiskt smugglat in saker på avdelningen (det är åratal sen sist).
När jag gick ut idag så var jag så stressad att jag inte hann knyta slipsen, jag bara knölade ner den i rockfickan för att sen knyta den utanför avdelningen. Slipsknytandet fick då ske utan spegel, helt på känn men jag tycker att jag fick till en riktigt snygg knut ändå. På fötterna så hade jag för ovanlighetens skull inte boots utan mina Crockett & Jones med delad tå. Jag hade lagt små kuddar under hälen för att avlasta 
hälsenan, det fick dessutom den positiva bieffekten att skavsåren hamnade i ett mindre smärtsamt läge.
Fotona på skorna och min selfie med slipsen har en liten historia knutna till sig. När jag bloggar på iPaden, som jag gör när jag är inlagd, så kan jag bara använda foton som jag tagit med plattan. Jag vet inte hur jag ska få över foton från mobilen till plattan eller hur man sparar ner bilder från nätet. När jag kom tillbaka till avdelningen efter eftermiddagens promenad så bad jag att få använda plattan till att ta en selfie och fota skorna när jag hade dem på mig innan de låste in skor och slips. Eftersom man inte får ha slips eller skor med snörning på den här avdelningen så fick jag inte heller fotografera mig med de attiraljerna inne på avdelningen. MEN om jag gick ut i entréhallen utanför avdelningen så fick jag ta korten. Sagt och gjort, jag förflyttade mig tio 
meter och hamnade utanför avdelningen och kunde ta mina bilder. Jag kan inte låta bli att känna att personalen sitter fast i regelverket.
Som jag nämnt tidigare så var jag till biblioteket och Kupan när jag var ute. På bibblan så lånade jag ett gammalt nummer av GQ och när jag sen kom till Kupan så hade de en jättesnygg kavaj där. Den var brun med diskreta blå rutor och den var vävd i ett tyg bestående av en ull-/kashmereblandning. Jag är väldigt svag för den mjuka känslan i såna tyg så även om jag inte behöver en kavaj till så köpte jag den här. Jag har fullt i klädkammaren så för att den här kavajen ska få plats måste en bort. Jag vet redan vilken kavaj det blir, en brun sak från GANT, den är snygg på galgen men den ser inte bra ut på mig.
Bilden på mig i kavajen blev lite speciell, hur jag än riggade iPaden så tog ljuset från taklamporna bort huvudet på mig. Det är ju kavajen jag vill visa så då fick det bli som det blev.
På Kupan så köpte jag ännu en film som jag börjat se på men aldrig sett klart. Filmen heter “Coal miner’s daughter” och handlar om countrystjärnan Loretta Lynn. Med tanke på att jag lyssnar på så mycket country som jag gör så tyckte jag att jag borde känna till lite mer om en av countryns stora stjärnor.
