En dålig människa

Jag är en dålig människa. Jag har tjafsat om priset på en kostym på Myrorna.

Jag var inne där idag och de hade stora skyltar där det stod att alla kavajer och rockar såldes för halva priset. Jag ville kolla om kostymer inkluderades i begreppet kavaj så jag gick och frågade hon som är butikschef (jag vet vem det är sen jag gjorde praktik på Myrorna). Hon sa att det var halva priset på kostymerna också. Jag tittade igenom kostymerna och hittade en grå, kritstrecksrandig, dubbelknäppt kostym som de sänkt priset på redan innan jul. Halva priset på det var nästan ingenting. Det var en kostym av hög kvalitet och tillverkad av ett välkänt engelskt märke (Crombie, mest känt för sina ytterrockar). Jag gillar egentligen inte dubbelknäppta kavajer eftersom de har spetsiga slag. Efter att ha sett “Vita huset” och vicepresident Leo McGarry i sina dubbelknäppta kostymer har jag dock börjat vackla. Vid rätt tillfälle och med rätt inställning kanske det kan vara nåt ändå. När de dessutom nästan skänker bort kostymen.

Varför blir kläder snyggare bara för att de är billiga?

I kassan blev det dock diskussioner. Först gällde inte halva priset kostymer och sen i varje fall inte kostymer som redan var sänkta en gång. Jag stod på mig och hänvisade till butikschefen. Till slut gick hon i kassan ut på lagret och kollade med chefen. Jo visst, det var halva priset på det redan sänkta priset.

Det kändes inte bra att tjafsa om priset. När jag stod där och diskuterade med kassörskan kändes det som om hon tyckte att jag försökte lura henne, stjäla från en välgörenhetsorganisation. Jag kanske övertolkade henne. Jag hade haft råd att betala det dyrare priset men jag tyckte att det besked jag fått skulle gälla. Sen var det nog också så att jag ville känna att jag gjort ett riktigt fynd. Det blir ju onekligen mera fynd av det om det är billigare.

Egentligen tycker jag inte att jag gjorde nåt fel på Myrorna men jag kan ändå känna mig lite skyldig. Vad var det att bråka om? Inte ens 100 kr och de går ju till ett bra ändamål. Ja, ja, har jag inget att ha dåligt samvete för så skaffar jag mig det.

Kostymen är lite för stor för mig i dagsläget. Jag ska ta in byxorna både i midjan och i benen. Det kan jag göra själv. Kavajen behöver dock snävas in i midjan och över ryggen, kanske även lite över axlarna. Det vågar jag inte ge mig på själv utan det får skräddaren göra.

Jag återkommer med en bild när kostymen är justerad.

Idag var det vardag för första gången på länge. På förmiddagen var jag på praktik på Socialförvaltningen. Vi vara bara tre stycken på plats och det var väldigt stilla men det var väldigt skönt att vara där. Det kändes som om jag gjorde nåt, den där “vara-på-jobbet”-känslan. Efteråt gick jag förbi CLAVIS och tog en kopp kaffe och “tjabbade” lite. Jag märkte att jag saknat det, det är väldigt avslappnat där.

När jag kom hem så var det full fart, fyraåringen hade en kompis hemma. Det märks att de har “dagis-abstinens” nu. De har verkligen behov av att leka och stoja. Även om jag lekt med min son de senaste dagarna så kommer han inte “loss” på samma sätt som nu när han lekte med en jämnårig.