Min sjukdom gör att jag inte orkar vara delaktig i saker och ting här hemma på det sätt som jag skulle vilja. Det handlar mycket om att jag inte hittar orken och energin
att göra saker tillsammans med barnen eller tillsammans med min fru. Det handlar också om att jag inte förmår delta i den vardag som finns i varje förhållande.
Jag är inte så dålig att jag bara ligger passiv på sängen (som jag ibland har varit tidigare), jag orkar göra en del av vardagssysslorna. Jag kan lämna och hämta barnen på dagis/skola, jag orkar släpa runt dammsugaren ibland (men jag tror inte jag rört tvättmaskinen på sex månader)
och en gång i veckan brukar jag kunna förmå mig att laga mat. Det var dock inte så jag ville att min fru och jag skulle dela arbetsuppgifterna här hemma men det är tyvärr så verkligheten ser ut.
Under semestern känns det som om jag orkat vara lite mer aktiv med barnen. Det beror delvis på ”simba”, d.v.s. Getingebadet. Jag har varit där en hel del med barnen. Jag kan inte säga att jag känner mig särskilt bekväm i bassängen men det är omöjligt att inte känna lite glädje när jag ser hur barnen älskar att vara i vattnet.
Den del av vardagssysslorna jag har svårast för är planeringen. Det gäller allt från vad vi ska äta kommande vecka till om vi ska dra i gång några nya projekt på gården. Att tänka framåt och konstruktivt känns väldigt jobbigt, det är som om allt driv och all geist är borta och jag känner bara ångest och maktlöshet.
Ekonomin är en annan del av vardagen som jag har svårt för. Det är alltid min fru som betalar räkningar och som håller koll så att saldot på kontona håller sig på plus. Allt som har med ekonomin att göra stressar mig enormt. Jag känner att jag genom att bli sjuk har försatt oss i en dålig ekonomisk sits (och det har jag delvis också, jag hade ju bidragit med betydligt mer pengar om jag jobbat) och varje gång jag måste diskutera ekonomin med min fru så får jag panik. Jag tror det delvis bottnar i en rädsla att vi ska tvingas bort från gården av ekonomiska skäl.
Vi har ju lån på gården och lån ska läggas om och ibland behöver man prata med banken av andra anledningar också. De diskussionerna orkar jag inte delta i. Min fru får alltid träffa banken på egen hand. Samtidigt som jag inte orkar vara med så får det mig att känna skuld. Jag känner att jag är familjen tredje barn, inte en vuxen som är delaktig och tar ansvar för min och familjens tillvaro. Jag vill ju egentligen vara delaktig. Jag vill vara aktiv och tillsammans med min fru planera och forma vårt liv tillsammans. För mig är det är en stor sorg att jag inte orkar. Och en stor skam.
Vår hustomte är på besök på gården. Vi håller oss inte med en stationär hustomte utan har en som distansarbetar. Han spacklar, målar
, sätter upp lister och jag vet inte vad. Han är inte lika rask som första gången jag träffade honom men han har ändå ork att hjälpa till. Är det nån som inte förstått vem jag menar så kan jag berätta ett det är svärfar jag syftar på. Han har hjälpt oss oerhört mycket med renoveringar och annat sen vi köpte gården. Han och jag tycker inte alltid lika och han kan vara jobbig med sina utläggningar men det går inte att ta fel på att han bryr sig om oss.
Veden är äntligen färdiglavad!
I går la jag de sista vedträna på plats. Jag ska lägga upp de sista plåtarna och säkra alltihopa lite bättre (blåser det riktigt rejält så lossnar de förmodligen ändå) men på det stora hela är veden klar. Det är väldigt skönt.
