Sen i går finns Google translate
på bloggen. Jag har provat att översätta en del inlägg och oftast blir det förståeligt. Ibland blir det dock fel, eller i varje fall upplagt för missförstånd. I går skrev jag om att jag kallats till ett pricktest på Hudmottagningen. Google translate översatte ”pricktest” med ”prick test”. På engelska (enligt Merriam Webster) kan ”prick” betyda ungefär det samma som på svenska i det här sammanhanget. En vanlig slangbetydelse är dock ”penis” och då kan man ju lätt missförstå vad det är för sorts provtagning jag ska på.
I dag var jag i varje fall på en ultraljudsundersökning av hjärtat
och den visade inget onormalt. Det var lite av en deja vu upplevelse att göra undersökningen. Den förde tankarna tillbaka till när jag var med min fru när hon gjorde ultraljudsundersökningar (den mindre obehagliga varianten) under graviditeterna.
Samma dämpade ljus, samma typ av maskin (så vitt jag kunde bedöma) och det intensiva lyssnandet på hjärtljuden. Mina hjärtslag var dock betydligt lugnare än det intensiva dunkande som hördes från min frus mage. I båda fallen fanns en oro att hjärtslagen plötsligt skulle upphöra. Idag fick jag inget foto med mig hem men det klarar jag mig utan. Det hade ändå inte prytt kylskåpsdörren på samma sätt som bilderna på barnen gjorde.
Idag köpte jag lite glädje för 50 kronor. Jag var på Kupan och hittade en kavaj i en höstfärg som jag gillade.
Kavajen är egentligen lite stor över magen (den funkar dock som den är) men jag tänkte göra ett ”projekt” av den och försöka ta in den i ryggen så att den inte är riktigt lika lös och ledig. Jag behöver verkligen inte en kavaj till men jag gillade färgen och tyget och sen lockades jag av att försöka fixa till den. Tyvärr är jag nog också så funtad att jag tycker det är roligt att handla.
I måndags skrev jag ju om att jag mejlat röntgenkliniken på sjukhuset kring hur jag upplevde deras bemötande när jag bröt vänsterarmen.
Jag hoppades därmed kunna släppa frågan, det har jag inte lyckats med. I dag blev jag uppringd av verksamhetschefen för alla röntgenkliniker inom Region Halland. Hon var väldigt trevlig och empatisk att prata med. Hon hade inte pratat med den berörda personalen ännu p.g.a. semestrar men hon ville veta mer om mina upplevelser och tankar kring händelsen. På så sätt var det jättebra att prata med henne men efter samtalet har tankarna snurrat i huvudet på mig och när de snurrat ett tag kom en oro smygandes. Jag vet inte riktigt vad den kommer sig av. Jag vet ju vad jag upplevde och kände men det känns ändå på nåt sätt som om det är jag som granskas och ifrågasätts, som om vårdpersonalens version av händelserna är ”facit” och om de inte överensstämmer med mina intryck så har jag fel. Det känns som om de, och Patientnämnden, då kommer att tycka att jag fantiserat ihop alltihopa. Egentligen tyder inget verksamhetschefen sa idag på det men när tankarna ”snurrat” i huvudet på mig en stund är det där de landar.
På nåt sätt slutar saker och ting alltid med att jag oroar mig. När oron ”bubblat” ett tag leder den ofta till ångestattacker. Det känns så onödigt i det här fallet eftersom samtalet jag fick i grund och botten kändes konstruktivt. Jag har dock väldigt lätt att bli orolig just nu. Hela veckan har jag vaknat med en diffus oro som inte släppt förrän efter nån timme och sen har den återkommit på kvällen. Det är väldigt jobbig och det tär på mig. Jag skulle vilja ha en tablett
som lindrade oron och ångesten men ingen av mina behovsmediciner funkar riktigt bra (bäst hade ju varit att kunna hantera det mentalt). Jag kan verkligen förstå människor som ”självmedicinerar” med alkohol
för att dämpa oro och ångest. Jag vet ju att det inte är nån bra lösning och håller mig till löpning och sandsäck (och bensodiazipener eller Theralen när jag blir tillräckligt desperat) men jag blir ju inte kvitt skiten, det kommer ju tillbaka hela tiden.
