Den heliga graal
Det är mycket tankar och prat kring återhämtning på terapin nu. Vi försöker att hitta nån form av återhämtning som
fungerar för mig men det går trögt. Jag tycker att ”återhämtning” är lite som den heliga graal. Jag har hört talas om den men jag är inte säker på att den existerar.
Jag kan hitta stunder av återhämtning i saker jag gör men det känns ändå som om jag går back varje dag när det gäller energi, ork och glädje. Batterierna töms istället för att laddas, även när jag tränar, syr eller bloggar. Det är väldigt frustrerande att uppleva att jag inte lyckas slappna av och hitta återhämtning. För mycket tankar och grubblerier är förmodligen en del av problemet.
Min terapeut har föreslagit att jag skulle göra ett nytt försök med en rehabiliteringsvistelse på Varbergs kurort. Det är kanske en bra idé. Jag ska känna efter och fundera. Känns det bra så får jag kolla upp om det går att lösa rent praktiskt, beslutet från Region Halland gäller ju fortfarande.
Vissa saker är svårare än andra att blogga om. Min upplevelse av att barnen ibland känns väldigt jobbiga är en sån sak. Jag är rädd att om jag är ärlig med att jag stundtals tycker att barnen känns som en börda som jag inte riktigt orka bära så ska nån på Socialförvaltningens Barn- och ungdomsavdelning få syn på inlägget och dra i gång utredningskarusellen. Trots det vill jag skriva om min känsla av att inte räcka till, av att inte fungera riktigt som jag skulle vilja. Jag bloggar ju för att jag vill skriva om det som är viktigt för mig.
En aspekt av att jag tycker det kan kännas tungt med barnen är att lördag och söndag är veckans två jobbigaste dagar för mig. Det känns hemskt att skriva att jag tycker det är jobbigt att spendera tid med min familj. Det känns inte så hela tiden men det är en återkommande känsla. Jag känner t.ex. ofta en stress att jag borde göra saker med barnen. Vara ute och leka med dem, spela spel, vad som helst, bara vara mer med barnen. Som det är nu blir det så tydligt att jag inte förmår vara den pappa jag skulle vilja vara.
Varför orkar jag blogga och träna men inte spela krocket eller pyssla med mina barn? Det är en återkommande tanke som alltid ger mig skuldkänslor. På ett sätt känns det som om det vore lättare om jag var sämre och inte orkade nåt alls. Den sortens tankar där allt är svart eller vitt är jag jättebra på. Frisk eller sjuk. Jag kan inte riktigt hantera gråzonen däremellan och det är ju där någonstans jag befinner mig.
Jag måste förstå och vara nöjd med att i gråzonen fungerar det bäst när jag gör praktiska saker med barnen. Jag springer med sjuåringen när han cyklar, jag plockar in ägg och sätter upp värpreden med femåringen eller så kör jag ved med båda ungarna i skottkärran. I gråzonen kan man ibland också se en glimt av den lekande pappan – när jag flyger drake, gungar eller pysslar med pojkarna.
Narnia hjälper mig också att umgås med barnen. C.S. Lewis berättelser fascinerar oss alla tre och den stund jag läser för dem på kvällen är väldigt värdefull stund för mig (och förhoppningsvis även för dem). Just nu läser vi min absoluta 
favorit i Narnia-serien, ”Kung Caspian och skeppet Gryningen”. Det är en fantastisk berättelse där Ripipip är min hjälte.
I dag har jag mejlat mitt senaste sjukintyg till min chef. Det är lika obehagligt varje gång jag gör det (var tredje månad). Det känns verkligen som om jag stör, som om jag är stenen han har i skon. Jag har inte hört från honom, eller företaget, på mer än två år och jag upplever det som om de helst vill glömma mig, som om de hoppas att jag är ett av de där (fåtaliga) problemen som försvinner av sig själv.
