Drivkrafter och krav

Ibland, när tillvaron verkar helt hopplös, så känns det som att jag ägnat de senaste 25 åren åt att sätta krokben för mig själv. Krokben, eftersom det känns som om de drivkrafter jag haft i studier, på jobbet och privat ofta varit kontraproduktiva och på sikt bäddat för de problem jag har nu. Drivkrafterna jag tänker på är en stark vilja att hävda mig, att alltid vilja tävla, att vara bäst – ” tvåan är bara först bland förlorarna”. Lagom har verkligen inte varit min grej. För att låna ett pokeruttryck så har jag gått ”all in” i det mesta jag tagit mig för. Även om det kan vara en fördel och en framgångsfaktor i många situationer så blir det också väldigt strängt i längden.

Jag vet inte riktigt när det här tankesättet började eller var det egentligen kommer ifrån. Det fanns i varje fall där i de sena tonåren när jag försökte bli en bra löpare. Min inställning stjälpte mer än den hjälpte då. Att slå pers var inte tillräckligt bra, jag jämförde mig hela tiden med världseliten. Är det där ribban ligger så blir det svårt att ta sig över den. Det är ju väldigt få förunnat att nå ända dit och jag var aldrig ens i närheten. Det var svårt att orka träna hårt när jag hela tiden tyckte att det jag presterade inte var tillräckligt bra. Efter att ha ägnat några år åt att riva ribban så insåg jag att jag aldrig kommer slå några världsrekord och gav upp.

Det jobbiga i insikten att jag aldrig skulle bli en elitlöpare mildrades av att jag istället kunde satsa på studierna. Det blev väldigt mycket plugga under några år i Uppsala. Jag fick min examen och tog mig in på arbetsmarknaden. Där var det en stor fördel att hela tiden ställa höga krav på sig själv, att ha inställningen att ”det omöjliga fixar jag på direkten men mirakel kan ta lite längre tid”.

Att jag t.ex. lyckades så bra på länsstyrelsen med att inventera förorenade områden har jag mina drivkrafter att tacka för. Min tjänst där tillsattes trots ett motstånd från länsledningen, som ansåg att det inte fanns några förorenade områden i Halland (det krävdes påtryckningar och löften om finansiering från Naturvårdsverket för att tjänsten skulle skapas). Det motståndet jag mötte på länsstyrelsen blev ett rött skynke för mig. Jag skulle visa att det visst fanns förorenade områden i Halland! Den målsättningen lyckades jag med.

Det finns dock massvis med exempel på situationer och händelser, både i jobbet och privat, där jag inte lyckades uppfylla de krav som jag ställde på mig. Boxningen är ett sånt exempel. Även om jag utåt sa att jag bara börjades boxas matcher för att prova på det, så fanns det hela tiden i huvudet att jag skulle bli en duktig boxare.

Boxning är en tuff sport även för den som har talang, för den som saknar talangen är sporten obarmhärtig. Jag tillhörde tyvärr den senare kategorin. Strax efter att jag la ner boxningen så bytte jag jobb och gav mig in i konsultbranschen. Där fanns det hur mycket utmaningar som helst och alla älskade en vinnare.

Rapporten åt Naturvårdsverket som jag bloggade om häromdagen är ett bra exempel på både fördelar och nackdelar med mina drivkrafter och krav. Rapporten var det första uppdrag som jag hade huvudansvaret för som konsult och jag ville verkligen visa att jag förtjänat det förtroende jag fått. Uppdraget gick bra och som grädde på moset så fick jag även presentera rapporten på en internationell konferens. Det var en jättebekräftelse på att jag lyckats. Sög jag på den karamellen? I 30 sekunder ungefär, sen var det nåt annat uppdrag som var viktigast i världen.

Konsultbranschen kan vara livsfarlig om man är tävlingsmänniska och ställer höga krav på sig själv. När jag tänker tillbaka så känns det som att det är ungefär när jag började som konsult som att jag tappade fotfästet. Jobbet blev ännu viktigare för mig än tidigare men jag klarade inte riktigt av att prioritera ner andra saker.

Jobbet blev en tävling och även här så var mitt personrekord ointressant, alla jämförelser gjordes med de som var bäst, mest framgångsrika. Det fanns inget världsrekord i konsulteri men det fanns massvis med ekonomiska mål (vinst, högst timtaxa, debiteringsgrad m.m.) som kunde agera ribba. Det fanns också massvis med projekt där jag kunde ha som ambition att varje gång slå kunden med häpnad. Jag tävlade på som attan för att uppfylla idealbilden av mig själv som framgångsrik och i ”karriären”.

Det hela kom till ett tog ett abrupt stopp den 5:e juni 2007. Jag håller fortfarande på att samla ihop resterna från den kraschen. Allt kan inte skyllas på jobbet eftersom jag hade jobbinställningen med mig i det jag gjorde privat också.

Även om jag ägnat en hel del terapitid åt att försöka förstå bakgrunden till mina drivkrafter och kraven jag ställde (och ställer) på mig själv så känns det inte som att jag kommit så mycket närmare svaret. Numera är jag dock medveten om ”problemet” (ibland är det ju en styrka) på ett helt annat sätt än tidigare. Tyvärr innebär inte att vara “medveten om ”problemet”” att jag slutat lägga upp ribban högt. Det finns en anledning till att jag inte tar tid när jag springer, inte för träningsdagbok och att jag inte kollar hur många läsare jag har på bloggen varje vecka.

Ett av de få mätinstrument som jag fortfarande ”hetsar” mig med är vågen men jag överväger allvarligt att skippa den också. Orsaken till att jag inte gjort det hittills är att jag inte tror att det hjälper så länge vi har helfigursspeglar i huset. Trots att jag nyss fyllt 45 så har jag nån slags idé om att jag borde ha samma kropp som när jag var 22-23 år och sprang 12-13 mil/vecka i snitt. Jag vet egentligen att det inte är rimligt men jag kan inte riktigt få bort tanken ur huvudet.

Jag tränar inte enbart för att nå ett ouppnåeligt mål, träningen har ett terapeutiskt egenvärde också (den här texten har t.ex. sin upprinnelse i gårdagens löppass). När det gäller det ouppnåeliga målet så är jag lite oklar kring värdet av en extremt vältränad kropp. För mig tror jag att det handlar om kontroll och fåfänga.

För att bli vältränad så krävs kontroll. Kontroll över kroppen, kontroll över vad man äter o.s.v. Kontroll är något som jag saknar i mitt liv. Jag upplever att det inte är jag som styr utan min sjukdom (och i viss mån försäkringskassan och vården). Kan jag få kontroll över någon liten del av min tillvaro så skulle det kännas tryggare (även om det är en falsk trygghet). En följdfråga kring kontroll är om jag har större behov av det än de flesta? Det känns inte helt orimligt att det är så.

När det gäller fåfängan så är vi väl alla lite fåfänga. Det som i mitt fall kan kännas lite korkat med att sträva efter en 22-årings kropp, är att den enda som ser min kropp är min fru, och hon har aldrig klagat på den, även fast hon varit vittne till dess gradvisa förfall (fotot till höger är taget ungefär en månad innan jag träffade henne för första gången).

Tankesättet som jag beskrivit ovan är inte till nån hjälp i min rehabilitering. Ur mitt tävlingsperspektiv är jag oerhört långt ifrån att vara “bäst” just nu.