”Du berättar väl för din morfar att det finns fika?”

Vid lunchtid i går så hörde de av sig från länsstyrelsen och sa att de tänkte komma ut och göra en djurskyddskontroll på våra får. Trots att jag vet att våra får har det jättebra blev jag ändå superstressad av beskedet. Jag blev rädd att kontrollanten skulle haka upp sig på nån skitsak som att nåt mått i stallet inte stämde eller att de skulle tycka att tackorna var för tunna. Jag ägnade därför en stor del av eftermiddagen och kvällen i går åt att intensivt oroa mig för den kommande kontrollen.

I morse så dök kontrollanten upp och även om hon kontrollerade mer än vad som var sagt (när hon insåg att vi hade både höns och hästar också så tog hon dem med) så gick allt bra. Hon tyckte att fåren såg ut att må bra, hade inga anmärkningar på fårhuset och häststallet var hon till och med lite imponerad av! Så återigen har jag ägnat en massa tid och kraft åt att oroa mig för saker och ting i onödan, att det ska vara så svårt att låta bli det.

I går eftermiddag så hände det en sak som var nästan lika jobbig som beskedet om djurskyddskontrollen. Min 9-åring går ju på kommunens kulturfritids, KomTek, en eftermiddag i veckan och i går hade de vernissage och visade upp vad det åstadkommit under den senaste kursen. När jag stod med sonen och tittade på vad han byggt så kom en av lärarna fram till oss och vände sig till sonen och sa ”Du berättar väl för din morfar att det finns fika?”. Hallå!! Skulle det här ansiktet tillhöra en morfar?

Teoretiskt skulle jag ju visserligen kunna vara morfar, om jag fått en dotter när jag var 20 och hon hade fått barn när hon var 20 så skulle mitt barnbarn i så fall vara i nioårsåldern nu. Trots att den teoretiska möjligheten att vara morfar existerar så kändes det ändå lite knäckande att läraren bara tog för givet att jag var sonens morfar. Bedrövad gick jag iväg och hämtade kaffe och några bullar att trösta mig med.

Till sist ett foto på ett gäng änder som i eftermiddags orsakade oro i trafiken nere i byn.

Följ och gilla: