En vecka kvar
Om allt går enligt planerna så är hela familjen på Irland om en vecka. 
Jag ser fram emot resan men jag är samtidigt väldigt orolig och nervös inför den. Jag är rädd att nåt praktiskt ska strula, allt ifrån tåget till Kastrup, hyrbilarna på Irland eller nåt av boendena. Jag är också rädd att familjen eller vännerna från Serbien av nån anledning inte ska uppskatta resan (jag vet att det inte är mitt ansvar men jag vill så gärna att det blir bra) och slutligen är jag rädd att jag inte ska orka, särskilt som jag känner mig sliten redan nu. Förra helgens tur till Uppsala och Värmland, i kombination med att hustrun och barnen är hemma på dagarna nu, gör att jag tycker att tillvaron känns sträng. Mitt stress-/orosrelateade illamående är t.ex. tillbaka och jag tar därför Theralen och Oxascand tre gånger om dagen (d.v.s. maxdosen för mig). Det gör mig trött och seg och jag är ingen stor resurs när det gäller barnen eller hemmasysslor.
Idag var jag in till praktiken ett par timmar och det var en lättnad att komma hemifrån. Jag gjorde inte många knop där men det var en skönt att bara vara där ett tag. ”Man saknar inte kon förrän båset är tomt” – d.v.s. jag har inte förstått hur mycket min tid ensam hemma har betytt för mig förrän jag inte längre har tillgång till den. Att jag har sovit för lite de senaste dygnen förbättrar inte heller mitt mående.
Till dagens praktik så hade jag min gröna rutiga kavaj från Rose & Born, jag trivs verkligen i den. Kavajen är inte så diskret men det var länge sen jag slutade vara diskret….
Apropå resan till Irland så inhandlade jag lite reselektyr till barnen på Kupan idag. Båda barnen slukar 
Kalle pocketar, sjuåringen tittar nog mest på bilderna (även om han börjar kunna läsa) men nioåringen läser dem verkligen. Jag har försökt att få honom att läsa riktiga böcker men han vill inte och det viktigaste är ju att han läser så han får fortsätta att plöja sin Kalle.
