Nätverkskortet på datorn är fixat nu. Det var tydligen inget fysiskt fel, det räckte med att ominstallera drivrutinen (jag har verkligen ingen aning om vad det innebär).
På förekommen anledning så kan jag konstatera att min syn på människor jag interagerar med ofta är (skrämmande) svartvit. Antingen är man med mig eller så är man mot mig. Det finns liksom inga mellanlägen. Saker som rör mig vill jag ska göras på mitt sätt.
Man måste inte hela tiden tycka som jag men man måste hela tiden låta mig vara delaktig. Känner jag mig inte delaktig känner jag mig inte trygg och då regerar jag. Då är men emot mig, inte med mig.
Terapin kan vara tuff och jag kan känna mig ifrågasatt och utsatt för jobbiga krav. Jag känner mig dock hela tiden trygg och vet att allt sker med respekt för mig och min integritet. Hade jag inte känt så hade jag inte kommit tillbaka vecka efter vecka.
Visst är respekt ett jobbigt ord? För mig har det nästan helt tagits över av puckon som tror att det är synonymt med rädsla.
En gång fick jag en läkare som inte greppat det där med att patienter har rätt till respekt och åsikter om sin vård. När jag träffade honom första gången för att diskutera min situation så var jag tydlig med två saker. Dels att jag inte såg ECT (elbehandling) som ett alternativ och dels att jag inte ville ta medicin som hade viktuppgång som en biverkning.
Vad föreslog han? ECT och Mirtazapin (läkemedel med viktuppgång som vanligaste biverkning). Hade han överhuvudtaget lyssnat på vad jag sagt? Mottagningen lät mig byta läkare, hade de inte gjort det hade jag avbrutit all pågående behandling.
Det här att jag någonstans i mig har en kärna av att ”om du inte är med mig så är du emot mig” innebär att jag inte är en ”lagspelare”. Jag brukar fungera bra i grupp och har (oftast) inte några samarbetsproblem. Om saker och ting ställs på sin spets så är det dock bara en sak som gäller – mitt sätt. Mitt sätt innebär inte att jag alltid försöker maximera min egennytta men det innebär att jag alltid försöker maximera min frihet och känsla för vad som är rätt.
Tack och lov är inte allt helt svart eller vitt. Hade min terapeut gjort nåt som jag upplevde som ett ”felsteg” eller ett ”övertramp” så hade jag förmodligen förlåtit och gått vidare. Har man som hon byggt upp ett förtroende hos mig, fått min respekt så kan jag faktiskt vara lojal och förlåtande också. Hoppas jag.
