I förmiddags hade jag en sån där ”ska bara”-stund igen. Jag försökte hinna med massvis med småsaker
innan det var dags att sticka till bussen. Jag stressade på, hann med det mesta och kom i väg på utsatt tid. När jag kom in till byn så upptäckte jag dock att jag glömt plånboken hemma, jag körde kanske inte riktigt lagligt när jag åkte hem och hämtade den. Jag hann i varje fall med bussen in till praktiken. Fast när jag väl kom dit och kom igång med ”arbetet” så kändes det som att jag hade velat missa bussen. Jag hjälper till att samla in statistik på praktiken och nu ska vi göra ändringar i det system som vi använder för insamlandet och den diskussionen är väldigt krävande för mig. Jag blir alltid stressad när vi har den typen av diskussioner men brukar kunna hantera det. Idag kunde jag hantera det under mötet men efteråt var jag tvungen att stänga in mig och grina lite när den akuta spänningen släppte. Jag kände dock av sviterna från mötet många timmar efteråt. Jag kommer säkert att få ordning på statistiken så småningom men just nu känns ändringarna oerhört komplicerade och för svåra för mig.
Problemet med statistiken och praktiken är inte att de kräver för mycket av mig, problemet är att jag 
har svårt att säga ifrån när jag kommer för nära min gräns för vad jag kan hantera. Jag vill väldigt gärna hjälpa dem, det gör att jag känner att det jag gör betyder nåt och det gör mig mer delaktig i verksamheten. Skulle jag säga ifrån –”det här fixar jag inte” så skulle de backa undan och försöka hitta en annan lösning. Problemet är att jag inte vill att de hittar en annan lösning, jag vill vara en del av deras lösning. Det är samma problematik som jag brottades med när jag jobbade fast på en lägre nivå.
Vår internetuppkoppling kom inte tillbaka som jag trodde sist jag bloggade. Eller rättare sagt, den är tillbaka ibland. De senaste dagarna så har vi haft internet under dagen men på kvällen så har vi tappat kontakten med nätet. Jag vet inte om det beror på att belastningen på ledningarna ökar när fler är ute på nätet på kvällarna. Mysko i varje fall.
I dag har de varit här och flisat ris åt oss. Jag var inte hemma under själva flisningen men jag såg när de körde hit containrarna som de skulle lägga fliset i. Den avlastningen blev lite dramatisk eftersom lastbilen som kom med containern körde fast och fick dras loss. Inte ens en Scania klarar våra leriga och blöta hagar. 
Hustrun var hemma under själva flisningen och den var också dramatisk med fastkörningar och sneda containrar. Hon filmade flisningen och man kan se på filmen att en container står på sniskan.
