Idag var förhoppningsvis sista tisdagen på länge som jag körde nån av pojkarna in till Halmstad. De senaste månaderna har det blivit mycket skjutsande för min del (tisdagar, onsdagar och torsdagar) och även om det är en okomplicerad aktivitet så höjer vetskapen om att jag har ett ”måste” inbokat på eftermiddagen min stressnivå under hela den aktuella dagen. Skjutsningarna har ju också inneburit att dagarna då jag bara kunnat vara här hemma, dagar då det inte funnits nåt inbokat, har blivit sällsyntare. Jag har märkt hur mycket de dagarna betyder för mitt själsliga mående, jag behöver verkligen dem för att komma ner i varv och bli av med mycket av den stress jag känner dagligdags. 
Egentligen har tisdagsskjutsningarna redan upphört eftersom 10-åringen hade sin sista KomTek-aktivitet förra veckan men idag var vi in till fritidsbanken i Halmstad och lånade ett par skridskor till tolvåringen.
En annan aspekt av att skjutsa ungarna är att jag exponerar dem för min musiksmak. Mina barn är ju härdade vid det här laget men på torsdagar så har vi en av 10-åringens kompisar med i bilen och han 
har kommenterat Stefan Sundströms ibland ovårdade och grova språk. Textrader som ”Jag hade skalbolag och skaldjurssugarfnask, jag plastikopererade min task…..” (från ”Den döende yuppien”) har generera fnitter från baksätet. Farstas Mick Jagger och andra kan ju vara betydligt grövre, och även politiskt mer radikala, än så och ibland tänker jag att jag hoppas att sonens kompis inte kommenterar min bilmusik för sina föräldrar (låtar som Fred Åkerströms ”Spritarnas tango” brukar jag hoppa över med andras barn i bilen). Det jag lyssnar på stämmer nog inte riktigt överens med bilden av den prydlige och ordningsamme person jag tror att kompisens föräldrar har av mig.
Idag såg jag årets första humla, jag lyckades fota den i samband med att den stannade till och undersökte en hålighet i gräsmattan. Humlebilden (inte jättebra) får tillsammans med Betty, Pirana och några blå blommor avsluta dagens inlägg.
