Det är otroligt vad tiden går fort, igår gjorde äldste sonen sin första gymnasiedag. Jag har mycket bra minnen från min gymnasietid och jag hoppas att han tar med sig lika positiva minnen när han så småningom lämnar Sannarpsgymnasiet.
För mig var mina år på Västergårdsgymnasiet i Södertälje väldigt 
viktiga, de gav mig möjlighet att komma ut ur garderoben – inte som HBTQ-person utan som människa. Högstadieåren, efter att jag kom hem från Irak, var ingen bra tid i mitt liv, jag kände mig som en rund kloss som skulle igenom ett fyrkantigt hål. Att börja på gymnasiet i en annan stad, på en skola där ingen kände mig var en stor frihet och en möjlighet som jag behövde.
På Västergård blev jag, med 
mina mått mätt, oerhört social och jag utvecklade också ett stort kulturintresse (musik, film, litteratur och teater). Vår lärare i svenska fixade regelbundet fribiljetter till Dramaten så de som ville kunde se föreställningar där (såg bland annat ”Mästaren och Margarita” med Lena Olin i huvudrollen).
Vad det gäller musiken så lyssnade jag bara på Bob Marley och The Clash när jag började gymnasiet och jag hade aldrig varit på en konsert. När jag slutade gymnasiet lyssnade jag fortfarande på Bobban 
och Clash men jag lyssnade också på så oerhört mycket mer. Jag hade också varit på en massa konserter där Elvis Costello på Konserthuset, The Pogues på Kåren i Göteborg, Ulf Lundells Nyårskonsert på Hovet (enda gången jag såg Cornelis live) och två 
konserter med Prince 1986 och 1987 nog var
höjdpunkterna. När vi såg Prince andra gången så satt vi på sjunde rad parkett eller nåt sånt, i alla fall oerhört långt fram. En annan minnesvård konsert från den tiden var Springsteen på Stadion men den ägde rum en knapp månad efter att jag tagit studenten.
En kulturyttring jag ägnade mig åt på gymnasiet men som jag tror att de flesta i bekantskapskretsen (nu och då) inte kände/känner till var att skriva dikter. En period skrev jag massvis med poesi och jag har faktiskt kvar en hel del. Jag har dock inte vågat läsa den, bara tanken får mig att rodna.
Gymnasiet var dock inte bara socialt umgänge och kultur, det var en jävla massa pluggande också. Jag 
gick Teknisk-linje och eftersom jag saknar både intresse och talang för naturvetenskapliga ämnen så fick jag ligga i för att få anständiga betyg. Hade det inte varit för att min flickvän hjälpte mig en massa, förklarade det jag inte begrep så hade mina betyg varit betydligt sämre än de blev. Man kan ju fråga sig varför jag läste Teknisk om jag inte var intresserad? Bra fråga och svaret 
är att på Natur gick bara muppar och posörer! Allvarligt talat så ville jag läsa nåt brett, nåt som gjorde att jag kunde komma in på alla sorters universitetsutbildningar efter gymnasiet. Sen hade jag faktiskt också verkliga fördomar mot dem som gick på Naturvetenskaplig-linje, hustrun må förlåta (hon gick Natur), men de stämde faktiskt in rätt väl tycker jag.
Jag hoppas verkligen att sonens gymnasietid blir lika positiv för honom som den blev för mig. Han har en stor fördel när det gäller att nå det målet – han har valt en linje med inriktning på sånt som han är intresserad av.
