Hemma igen
Utskriven och hemma igen! Det var med blandade känslor som jag klev ut från avdelning 19 idag.
Det är skönt att vara hemma men också lite otryggare än på sjukhuset, men så ska det ju vara.
När jag kom tillbaka till avdelningen efter permissionen i går så mådde jag inte så bra utan jag var ganska uppjagad. Egentligen inte över något särskilt, utan bara för att det blev lite för stressigt innan jag kom iväg hemifrån. Det som stressade upp mig var vardagshändelser och vardagstankar. Jag ville blogga, aska ur pannan, köra in ved, träna och packa timmarna innan jag skulle åka. Samtidigt som jag försökte hinna med mina
”måsten” så snurrade det ett gäng ”borden” i huvudet på mig. Jag borde säkerhetskopiera det där dokumentet, borde mejla det senaste sjukintyget till min chef, borde sms:a en julhälsning till några bekanta på Irland….. Listan kan göras mycket längre men jag tror ni förstår vad jag menar.
Samtidigt som alla ”måsten” och ”borden” tävlade om min uppmärksamhet så gick klockan
och min returtid till avdelningen närmade sig med stormsteg. Jag vet att jag kunde ha ringt och sagt att jag blir sen men det var som att ju mer stressad jag blev desto viktigare blev det att jag hann tillbaka i tid.
Stressen släppte inte när jag väl var på plats på avdelningen (lite försenad). Den blev istället värre, jag började t.ex. få ”hjärnsläpp” när jag tittade på TV. Jag kände igen skådespelarna men jag kunde inte komma på vad de hette. Det händer ju alla ibland men jag har aldrig råkat ut för det i den här omfattningen förut. Bästa sättet att komma på namnen brukar vara att tänka på något helt annat. I går klarade jag inte av det, jag kunde inte få skådespelarna ur huvudet. Inte ens när jag gick ifrån TV:n. Ju mer jag försökte komma på vad de hette, ju mer stressad blev jag, det var så att det började krypa i kroppen på mig och jag fick riktiga panikkänslor.
Under gårdagskvällen så kände jag också ett behov av att prata med nån om det jag tyckt var jobbigt på julafton. Samtidigt så var jag osäker på om jag vågade vara helt uppriktig i ett samtal med nån i personalen. Jag var rädd att det jag sa skulle över- eller misstolkas och att det i sin tur skulle leda till strul med utskrivningen. Eftersom jag tycker det är svårt att prata om vissa känslor med människor som inte känner mig väl och det är svårt att inte säga B om man sagt A så valde jag att inte prata med nån alls.
För att få bukt med panikkänslorna (Theralen hjälpte inte) så bad jag att få taktil massage.
Det är en väldigt lätt och mjuk massage (ofta på händerna eller axlarna) som är tänkt att verka avslappnande. På mig brukar den fungera mycket bra.
Det är förvånande hur mycket känslor som taktil massage kan släppa loss. Innan jag visste ordet av så satt jag där och grät och berättade både A, B och C (men trots det så skrev de ut mig idag…).
I förmiddags så var jag ute och sprang. Jag gillar verkligen när det är lite kallare (det behöver inte vara svinkallt, ett par
grader räcker bra), allt är mycket friskare nu. Det är en härlig känsla att springa när det är kallt. Kylan nyper lite i kinder och örsnibbar men löpningen gör kroppen till ett värmekraftverk och kylan känns bara uppfriskande. Kommer det lite snö också så kan man även få en ljudupplevelse av vinterkylan, det där sträva knarrandet som hörs när man springer (eller går) på snön när det är kallt.
