Tidigare i veckan så fick jag ett stöttande mejl med anledning av att jag ställde in föredraget på CLAVIS. Mejlet fick mig att börja fundera på varför det var så jobbigt att ställa in. Vad fanns bakom känslan av att ha misslyckats?
Jag tror att högmod ligger bakom de jobbiga tankarna. Jag tror dessutom att det finns stora likheter mellan hur jag reagerat på det inställda föredraget och på min vurpa i ishallen. Jag tror att det är högmod som spökar i båda situationerna. Jag tycker (mer känslomässigt än logiskt) att jag med både skridskoåkningen och föredraget ”sa” att jag är nåt – ”jag kan åka 
skridsko bra” och ”jag kan hålla ett föredrag”. Jag tyckte jag var ”nåt” (som det visade sig att jag inte var). Jag kanske inte sa det högt och tydligt till min omgivning men tankarna fanns i huvudet på mig. Åtminstone har jag tolkat det så efteråt och det har styrt mina känslor.
För mig är högmod en av de sämsta egenskaperna jag kan ha. Att tro att jag är nån, att jag kan nåt, när jag i själva verket inte kan ”leverera”. Jag tillämpar ”Jantelagen” väldigt strikt på mig själv.
Jag inser att det är ett väldigt dömande sätt att betrakta tillvaron på. Tyvärr är det sättet att tänka väldigt naturligt för mig, det är som en autopilot som styr mina tankar när jag betraktar och bedömer mig själv. För att kunna börja tänka annorlunda tror jag att jag måste förstå varför jag tänker på det sättet. Hur kom det sig att det här tankesättet uppkom hos mig? Jag tror att det kan komma att ta tid, och vara smärtsamt, att reda ut varför jag tänker så.
Jag uppenbarligen lite kvar att jobba på i terapin.
Vi tror gärna att rädslan att misslyckas hindrar oss, men vi kan också vara rädda för att lyckas. Då tror vi att kraven på oss stegras, och det blir “nödvändigt” att prestera på samma nivå även nästa gång, och sedan på en lite högre… Där får jag problem. Periodvis orkar jag inte försöka alls.
Vad gäller orsakerna bakom att döma sig själv så strängt, så är jag inte längre säker på att jag måste reda ut dem, eller att problemen skulle försvinna om jag hittar skälen. Jag har märkt att det går bra att tvinga in hjärnan i nya spår. “Detta går bra”. “Jag är glad”. “Jag duger”. Så tänker jag om och om igen – och min hjärna har börjat hänga med på det.
Lycka till med de metoder som passar dig!
Barbro
Jag har aldrig förut tänkt på det som en rädsla att lyckas. Så kan det kanske vara. Jag känner igen tankesättet att det hela tiden måste bli bättre. Jag är nöjd med en prestation i 30 sekunder och sen börjar jag tänka på nästa gång och hur det ska bli.
Det låter inte kul att du periodvis inte orkar försöka alls. Jag tycker att det är lättare att se och bedöma vad som är en rimlig prestation genom en dialog med någon. Det hjälper mig att få perspektiv på saker och ting. Jag hoppas att du har nån att bolla tankar kring att lyckas och misslyckas med.
/Johan