Även om jag tyckt att min idé om ett nässmycke varit kul och spännande så har ovissheten om den går att förverkliga
, och vad det i så fall skulle kosta, stressat mig och fått mig att må dåligt. Igår bestämde jag mig därför för att den enda guldsmed som dittills sagt att de kan göra smycket (och gett mig ett pris) får göra jobbet trots att jag väntar in pris från ett par guld- eller silversmeder till. Det pris jag fått på smycket (i silver) var ungefär vad jag trott att det skulle kosta (i förhållande till vad fabriksgjorda nässmycken i silver kostar) och även om jag får in ett pris som är 100 kronor billigare så är det värt att ha fattat beslutet. Den här guldsmeden verkar dessutom vara noggrann och ambitiös för han ville ha mitt stift som jag ska fästa smycket vid för att få passformen optimal.
Igår förmiddag åkte jag därför till Falkenberg och lämnade stiftet till guldsmeden och på vägen hem passade jag på att besöka Röda Korsets second-hand och Sia-glass. Besöken resulterade i en hatt och drygt sju liter glass – till en gemensam kostnad av 149 kronor. Hatten verkar vara av bra kvalitet men nån har tagit bort svettbandet där tillverkarens namn stått så jag vet inte vem som gjort den. Det sitter dock kvar en 
etikett med svensk text så jag gissar att hatten är svensktillverkad. I butiken var kullen och brättet veckade som på en fedora men jag tror att det
egentligen är en äldre modell, förmodligen en sorts Homburghatt
(poppis under 1900-talets första hälft). Jag tänker i varje fall använda den som en sån men först måste jag sätta dit ett nytt svettband för utan det är hatten för stor för mig. Jag har svettband liggandes från hattar där jag tagit bort dem när hatten varit aningen för liten så det är inget komplicerat, bara lite handsömnad.
Till Falkenberg hade jag Stetson-hatten jag köpte för tre veckor sen (på Röda Korset i Falkenberg). Den har egentligen för små brätten för min smak men idag passade det bra eftersom det var rätt blåsigt. Brättena till trots tycker jag att jag fick ihop en hyfsad utstyrsel.
Sen snart fem år är jag med i en medicinsk studie om artros i knäna, deltagarna får knäna röntgade varje år 
och vartannat år är det fysiska tester, allt från vikt till smärtupplevelse och benstyrka. Jag gillar inte de fysiska testerna eftersom jag alltid fått dåliga resultat där. Med dåliga resultat menar jag att vikten (och därmed BMI) och fetthalten varit hög samt benstyrkan svag. Jag tycker att jag har hyfsat starka ben men de mäter den explosiva styrkan så mina långlöparmuskler kommer inte till sin rätt. Nu när jag börjat springa ordentligt så var min tanke att jag skulle tappa kilon och få ner BMI:t så att jag inte längre klassades som fet (jag är överviktig men jag tycker inte att jag lider av fetma). Planen gick inledningsvis bra, jag gick ner åtta kilo men när 
jag under våren började må dåligt och få stora sömnsvårigheter så steg min glasskonsumtion drastiskt och därmed min vikt (trots att jag fortsatte springa och faktiskt var snabbare än tidigare). Nu är jag tillbaka på vikten jag hade vid det senaste fystestet (faktiskt lite drygt den) och jag är inte alls sugen på att delta i ett nytt och få mitt självförtroende och självkänsla mosade igen. Det känns också frustrerande att veta att mina ben förmodligen åter kommer bedömas som svaga trots att jag regelbundet träningslöper rundor på 20-25 kilometer. Jag är inte heller nöjd med hur de mäter fetthalt i kroppen – jag är skeptisk till att de faktiskt har koll på alla parametrar de använder för att räkna fram den. Jag funderar därför allvarligt på att hoppa av studien (sista året i år) och säga att de får nöja sig med de värden de redan har på mig.
Det här med glassen, vikten och studien har plågat mig ända sen i våras. Varje gång jag åt glass för att motverka mitt dåliga mående och för att kunna somna så fick jag väldiga skuldkänslor eftersom jag visste att jag höll på att skjuta mitt mål rörande studien i sank. I stunden orkade jag inte kämpa emot och trots att det varit ett logiskt och välmotiverat beslut att tröstäta för att överleva just då 
så har jag inte kunnat hålla skuldkänslorna borta. Efter att ha slagit på mig själv ett halvår börjar jag nu bli ganska mör…
Det finns dock sötsaker jag kan förtära utan skuldkänslor – lyxfikat hos grannen efter att jag klippt 
hans gräsmatta. Jag var där igår och som vanligt hade han dukat upp ordentligt och jag lät mig väl smaka. Han är så uppenbart nöjd med att få bjuda på fika att jag inte kan ha skuldkänslor för att jag hugger in på vad han ställt fram.
När jag gick med hundarna i morse så blev det tydligt att Betty löper för fullt. Hon brukar ignorera Sigge men nu gick hon med nosen i baken på honom och ett par gånger försökte hon rida honom 
också. Han fattade nada och körde sitt vanliga bus med
henne. Under promenaden så såg vi återigen älg, på långt håll och i dimma men det var definitivt en älg.
Till sist några hund- och höstbilder.
