Jag har varit seg och hängig i veckor nu, sen förkylningen i början på augusti. Min träning har därför blivit eftersatt men nu har jag faktiskt tränat enligt plan i två veckor. Löpningen går jättesegt men den går…. Igår sprang jag långpass för första gången sen den 31:a juli. Inledningsvis höll jag mitt nya normala tempo (en minut långsammare per kilometer än innan förkylningen) men efter sex kilometer så lossnade det lite och passet övergick från hasning till faktisk löpning. Tempot steg lite så när jag tagit mig hem kunde jag klocka mig på en tid som ”bara” var 30-40 sekunder över normal kilometerhastighet. Även om det gick tungt att springa så var det skönt att springa längre igen, att vara inne i ”bubblan” igen och köra lite löpmeditation. När det gick lite extra tungt så tänkte jag på hur bra kvällspipan skulle smaka efter träningen.

Samtidigt som jag sprang i går så pågick Lidingöloppet och när jag kollade resultaten idag så kan jag, som vanligt, konstatera att det var bättre förr…. Vinnartiderna är ungefär desamma men bredden på eliten är mycket mindre. Som bäst kom jag 61:a i Lidingöloppet men min tid från det loppet hade räckt till en 24:e plats i år (dock var det väldigt få utländska deltagare i år). Jag kollade också hur det gick för mina två gamla klubbar, Linköpings GoIF och Enhörna IF. Linköping hade inte ens en löpare under två timmar och bästa enhörning kom i mål på 1.52, d.v.s. tre minuter sämre än vad jag presterade. När jag sprang min bästa tid 1992 så hade Enhörna fem löpare under 1.50 och Linköping hade lika många löpare under två timmar (mig inkluderad).

Nåt som definitivt var bättre förr var min egen hållfasthet, jag tål inte fall/smällar som när jag var yngre. Jag har inte nämnt det på bloggen men efter ett fall för två veckor sen har jag ont i bäckenpartiet. Jag föll när jag skulle fota samtidigt som en kopplad Sigge drog på ett rådjur… Jag small i backen på samma sätt som när jag föll och bröt armen i mars 2014. Armen klarade sig den här gången men jag kände direkt en väldigt skarp smärta från bäckenpartiet. Smärtan gav med sig efter en stund men jag får fortfarande ont när jag går/springer i nerförsbackar. Inledningsvis gjorde det ont bara jag gick eller sprang (sitta gick bra), markens lutning spelade ingen roll då. Vissa dagar är mer smärtsamma än andra och då får jag ta smärtstillande när jag ska träna men andra dagar så är smärtan mer uthärdlig. Hustrun tycker jag ska kontakta vårdcentralen men det onda blir ju så sakteliga bättre så det får vara. Bäckensmärtan har dock inget att göra med att det går tungt att springa nu, det beror på nåt annat (oklart vad).

I och med höstens intåg så har fotoljuset blivit betydligt sämre men de senaste dagarna har jag ändå lyckats knäppa några hyfsade bilder. En som kanske inte håller så hög kvalitet men som gör mig glad är den på kritterna som går och betar i vår skog. Det värmer mitt hjärta att se dem bekämpa igenväxningen.Andra bilder jag är nöjd med är de nedan. De blå blommorna runt Sigge är cikoria, kanske mest känd för att det förr användes som kaffesurrogat. Den används numera mest som vallväxt i ekologisk odling eftersom den har ett bra fodervärde och också bidrar till att minska parasitförekomsten hos djuren (är helt enkelt giftig för vissa parasiter):

Var vänlig följ och gilla:
fb-share-icon