I spinn

Idag gick jag i spinn över en kommentar vid fikabordet. Vi var några som satt och pratade, jag känner dem inte jätteväl men ändå lite. Jag berättade att jag skulle på rehabilitering på Varbergs kurort. Då var det en som sa ”du behöver väl ingen rehabilitering”. Det gjorde skitont! Nu efteråt kan jag inte säga exakt vad det var hon menade. Kritik eller komplimang? Jag tolkade det i varje fall som ett ifrågasättande av att jag är sjuk och mår dåligt. Kommentaren har snurrat i huvudet på mig hela dagen.

Jag har jättemycket skuldkänslor kring min sjukdom. Kring att känna mig sjuk men ändå orka göra nåt. Att kunna tycka att nåt är roligt. Jag har nån slags ryggmärgsreflex att om jag ska ha rätt att vara sjukskriven så ska jag vara sängliggandes, helst konstant gråtandes. Orkar jag göra nåt så kommer skuldkänslorna smygandes. Sommaren 2007 när jag låg på psyk så var allt mycket enklare, då var det inget att snacka om – jag var sjuk. Det här är tyvärr nåt jag ältar dagligen. Har jag rätt att vara sjukskriven? Är jag egentligen inte bara en lat jävel som lever på min fru och bidragssystemet?

Mitt problem är att jag betraktar min sjukdom/friskhet som nåt som är svart eller vitt. Antingen är jag sjuk eller så är jag frisk. Känslomässigt klarar jag inte riktigt av att hantera gråskalorna. Hela rehabiliteringsprocessen är ju dock en resa från svart, genom gråskalorna, till vitt. Jag kan inte ta in det. Jag kan förstå att jag tänker fel men jag lyckas inte förändra mina känslor. Det resulterar i väldigt mycket skuld.

Idag ”studsade” jag runt på YouTube och hittade bl.a. ”A new England” (Billy Bragg). Jag tror att jag var 16 första gången jag riktigt fastnade för den låten. Vem kan motstå rader som:

”I saw two shooting stars last night
I wished on them but they were only satellites
It’s wrong to wish on space hardware
I wish, I wish, I wish you’d care”

Det borde varit ett nobelpris i litteratur för länge sen.

Jag minns också att jag sjöng med i inledningen:

”I was 21 years when I wrote this song
I’m 22 now but I won’t be for long”

Då tänkte jag att om några år är jag 21. Nu har jag passerat 21. Jag har mer än dubblat det men jag sjunger fortfarande med. Det är en fantastisk låt, särskilt med den lite längre text som Kirsty MacColl spelade in. Lyssna på den här (med både Kirsty MacColl och Billy Bragg)

Det var först idag, när jag googlade låten, som jag fattade att Billy Bragg lånat/stulit de två första raderna (om att ha varit 21) från Simon & Garfunkels ”Leaves that are green”. Där ser man.

Följ och gilla: