Jag skyller på ”Stil i P1”

Igår hade jag ännu en stressig dag med mycket att göra. Redan på morgonen kände jag att det skulle bli tufft så jag övergav planerna att åka till vårdcentralen för provtagning, tar det nästa vecka istället. Den inställda provtagningen gav mig tid att hinna träna på förmiddagen, cykel eftersom jag har lite ont i en fot efter shoppingen förra fredagen (för mycket gående i skor som var för tunga och stela). Vid 13.30 åkte jag in till Halmstad för att besiktiga bilen men jag klämde även in ett besök hos min piercare och på två secondhand-butiker. Piercaren hjälpte mig sätta i två smycken jag inte kunde byta på egen hand, stiftet i ögonbrynet och en ring i näsan. Nedan – mitt ansikte med de nya smyckena, som synes är de lila (matchar med en lila utstyrsel).Efter piercaren och besiktningen, noll poäng, åkte jag till Kupan och PMU på jakt efter brallor till 14-åringen. Jag hittade ett par på vartdera stället, manchesterbyxor på Kupan och cargo hos PMU. Innan jag köpte manchesterbyxorna var jag tvungen att ringa sonen och kolla att det var ok med honom. I hans ålder, och även innan, tyckte jag att manchesterbyxor var det töntigaste som fanns (nu älskar jag dem) men sonen lider inte av såna fördomar.

 

Jag fyndade lite åt mig själv också på Kupan, det blev två kavajer. Den ena är en sprillans ny orange bomullskavaj från Park Lane med för korta ärmar (jag skyller på ”Stil i P1” för att jag köpte den, är orange-fixerad just nu, färgen på fotot är dock lite missvisande den är inte så gräll). Tror att det finns tillräckligt med tyg för att länga ärmarna så att de blir lagom. Den andra kavajen är en gammal (70-tal) sak i flanell från Tiger of Sweden (d.v.s. långt innan de blev hippa). Tigerkavajen passade perfekt men det saknas en knapp vilket dock är ett rätt obetydligt fel. På PMU hittade jag också en keps i Donegal-tweed men den var i storlek 57 och jag är tjockskalligare än så, kepsen fick bli kvar på hyllan.Igår kväll var jag sen på Getingeskolan för en föräldrainformation (från Socialförvaltningen och Polisen) om droger och kriminalitet bland ungdomar. Den lägesbild som gavs var ganska dyster, det förekommer droger på alla skolor i Halmstad kommun och personal hittar regelbundet marijuanafimpar och tomma lustgasbehållare på skolans område i Getinge. Skolan här ligger lite dumt till eftersom baksidan är insynsskyddad och ungdomar utnyttjar det till att ”hänga”, och uppenbarligen droga, på kvällar och helger. Det mesta som sades hade jag hört tidigare (var med på lite droginfo när jag praktiserade på socialförvaltningen) men det var bra att höra vad som var extra aktuellt nu – t.ex. att just nu är tydligen cannabisgodis och vejper med THC eller liknande substanser väldigt poppis på skolorna. Jag misstänker att cannabis, i olika former, är ganska poppis bland skolbarnens föräldrar också. Jag är övertygad om att förvånansvärt många föräldrar i Getinge, och resten av Halmstad kommun, rekreationsknarkar marijuana eller kokain (vid sidan om all smuggelsprit hallänningen i gemen konsumerar).Idag har jag och hustrun varit med Betty till veterinären. För några år sen konstaterade vår vanliga veterinär att Betty hade knölar (förmodligen tumörer) i juvret, de var små och besvärade henne inte så vi avvaktade. I sommar har dock några av knölarna vuxit väldigt och när vår vanliga veterinär tittade på dem så sa hon att de behövde opereras, dels kan de sprida sig till lungorna, dels kan de spricka och bli infekterade. Vi fick en remiss till en veterinär i Halmstad med bättre förutsättningar att operera och i dag var vi där på en konsultation (inklusive provtagning och röntgen). Proverna och röntgen såg bra ut och knölarna verkar bara finnas i juvret men de stora knölarna behöver tas bort för att inte bli problematiska. Behandlingsrutinen för tumörer i juvret på hundar är att ta bort allt, hela juvret men det är ett stort, smärtsamt och jobbigt ingrepp som Betty kanske inte orkar med trots att hon är i bra form. Vi enades därför om att fokusera på den största knölen, och eventuellt den näst största, och ta bort dem först och så får vi se. Förhoppningsvis köper det Betty så mycket tid att hon hinner bli skröplig och gå bort av nåt annat innan cancern blir ett problem igen (den har ju vuxit långsamt hittills). De hade kunnat operera henne redan på måndag men eftersom jag är ensam hemma då (hustrun och 14-åringen är i Paris då) så sköt vi på operationen till den 6:e november.