Kepsen
Kepsen jag köpte till äldsta sonen i går uppskattades. Han hade den på huvudet när han gick till skolan idag och han
kallade den för den “coola” kepsen. Han hade inte behövt ha den på sig eftersom den ”borttappade” kepsen återfanns i går. Sonen letade efter sina kvarglömda gympabrallor på skolan och då hittade han kepsen. Nu har han två rutiga kepsar och verkar nöjd med det.
När jag surfade runt bland sidor om herrkläder på nätet i går kväll så upptäckte jag en för mig helt ny produkt, ”shirt-stays”.
De ska hindra skjortan från att glida upp ur byxorna. Jag tror inte att det är nåt för mig, dels för att jag inte känner att det är ett stort problem och dels för att jag tror att jag skulle känna mig fånig om jag gick omkring med hängslen inuti byxbenen.
Jag håller på att läsa ”Ett gott liv”
av Ann Heberlein och den är bitvis bra men bitvis är den också riktigt dålig. Hon ägnar en massa text åt att vara bitter och slå på sig själv. Det känns bara tarvligt att läsa de avsnitten. En pärla i boken är det citat hon har med för att belysa våndan av att publicera sig. Det beskriver hur jag känner när jag lägger ut en text på bloggen. ”No author can bring out the results of his restless hours without being anxious. When one writes about the most personal things in the hope that, here and there, despite every self-restriction, they could be transformed into something universally binding, the dread is even greater.” (Jean Améry I förordet till “On Aging”)
I söndags skrev jag om att bloggandet gör att jag känner mig kreativ och lite som en författare. Stundtals gör kreativiteten också att jag känner mig som en fotograf. Jag tar mycket foton till bloggen (jag hämtar dock lika många från nätet) och även om jag har en kamera som ställer in allt själv så försöker jag ändå hitta spännande bilder. Den senaste veckan har jag t.ex. fotat spindelnät.
En av grannarna är en väldigt duktig fotograf (och konstnär och musiker). Hon tar fantastiska bilder som jag brukar titta på som inspiration ibland.
I dag var första gången jag var ute och sprang på drygt en vecka eftersom jag varit förkyld. Det var härligt! Kroppen kändes stark, vädret var fantastiskt och jag hittade ganska snabbt det där avslappnade tillståndet där löpningen bara flyter på medan tankarna far fritt i huvudet. Det kändes väldigt harmoniskt.
Nån som förmodligen inte var lika harmonisk var en bonde jag sprang förbi. Han stod och skruvade på sin såmaskin
och jag misstänker att han var ganska stressad. Bra väder och så kommer han inte ut för att utrustningen fallerar. Det är en orsak till att jag aldrig skulle klara av att vara bonde. Det finns alldeles för mycket som kan gå snett, alldeles för mycket att oro sig för. Väldigt mycket är också sånt som man själv inte rår över.
Sist jag var ute och sprang så såg jag massvis med rovfåglar (mest ormvråkar och glador) men i dag såg jag inte en enda. Jag såg dock 50-60 tranor
som stod och skrek på en åker medan ett tiotal cirklade ovanför.
