Lila jag
Idag blev tyvärr inte en dag av förberedelser inför mitt föredrag nästa vecka.
Större delen av vänsterarmen är ju gipsad, överarm och underarm var för sig. Igår så svullnade den ogipsade delen av armen väldigt (dvs mellan de två gipsen). Jag ringde därför Ortopedkliniken i morse. De sa att svullnaden berodde på att jag hade två olika gipsförband och de tyckte att jag borde lägga om gipsen. Jag ringde min fru som fick avbryta ett kundbesök för att köra in mig till sjukhuset.
På Ortopeden så tog de bort de gamla gipsen och ersatte dem med två nya i plast (först tänkte de sätta ett enda gipsförband från axel till knogarna). 
På överarmen fick jag ett gips som går att justera och på underarmen satte de ett som är mycket lättare än det förra. Jag fick själv välja färg på gipset på underarmen. Lila är aldrig fel. Jag fick även utskrifter på röntgenbilderna – snygg fraktur eller hur?
Personalen på Ortopeden sa att även om jag fortfarande har två olika gipsförband så ska armen inte svullna upp på samma sätt igen. De här gipsen ligger annorlunda och det ska tydligen göra skillnad.
Både armen och fingrarna är dock ganska svullna nu (tio timmar senare). Armen har också gjort mer ont efter omgipsningen men det är kanske för att de rört och belastat den idag.
När jag kom tillbaka hem från Ortopeden så återgick jag till mitt stundande föredrag. Jag hittar inte rätt upplägg. Vad vill jag säga? Vad vill målgruppen höra? Jag känner att det är kraftig ”nördvarning” på det jag producerat hittills. Jag vill för mycket.
Jag vet inte om jag ska jobba vidare med föredraget eller ”kasta in handuken”. Jag har stressat upp mig väldigt mycket på grund av det (dubbelslagen är t.ex. tillbaka) men det är svårt för mig att backa. Det känns som att misslyckas att inte fortsätta och jag känner att jag redan haft för många ”misslyckanden” den sista tiden (t.ex. att inte åka till Varberg och fallet i lördags). Jag skriver ”Det känns …”, påståendet är kanske inte en absolut sanning men det är så det känns.
Att ha ont i armen och problem med gipsningen förbättrar ju inte hur jag mår.
Det är läskigt att måendet kan sjunka så snabbt som det gjort idag. Logiskt kan jag tänka att det är en svacka och att det kommer bli bättre. Känslomässigt känns det väldigt tungt och som om nuet aldrig ska ta slut, som att mitt mående (fysiskt och psykiskt) är statiskt, låst på eftermiddagen den 28:e mars 2014. Jag vet att jag känt på samma sätt vid andra tillfällen, det är ingen tröst. Det är som om jag inte tror på de tidigare erfarenheterna.
När jag jobbade med föredraget på eftermiddagen så drabbades jag av ett extremt godissug. Jag fullkomligt vräkte i mig allt godis jag hittade. Mitt frosseri följdes tyvärr av både illamående och skuldkänslor. Min sockerkonsumtion har ökat med många 100 procent sen jag bröt armen. Smärta – lite socker hjälper säkert!
När vi satt och åt kvällsmat så svischade det till utanför fönstret.
Fladdermössen verkar ha vaknat i vårvärmen. Det var roligt att se dem igen. Förra året såg jag inte en enda fladdermus så jag trodde de lämnat oss.
