Manolo m.fl.
(Alla bilder www.manolo.se)
Jag har utvecklat ett klädintresse sen jag blev sjuk. Det började med att jag gick i second-handbutiker medan jag var på dagpermission från psyk. Från att bara titta på kläderna i butikerna började jag köpa lite, och sen mer och mer. Tack och lov är second-hand priserna oftast humana i Halmstad. Jag har också börjat följa modebloggare på nätet. Det som är fascinerande med det är att jag egentligen inte gillar samma saker som dem. De vill ha smalt och skuret, jag vill ha löst och ledigt.
De har också en fixering vid att så mycket som möjligt ska vara handsytt. Inte sytt för hand på en symaskin utan sytt för hand med nål och tråd. Det ger en ytterligare dimension till plagget säger de. Jag lovar att jag läst en blogg där man på allvar hävdade att kanten på bröstnäsdukar bör vara handsydd för att näsduken ska få den rätta känslan. Det läskiga är inte åsikten som sådan, utan att jag återvänder till den bloggen. Jag lockas av beskrivningar av skräddarsydda skjortor, kostymer, slipsar och skor. Jag säger till mig själv att jag läser det med en ironisk distans men jag börjar bli orolig. Är jag på väg rakt ner i modeträsket? Tillståndet där man inte ser att byxorna idag är allt för snävt skurna, allt för korta
, skorna för spetsiga och skjortorna allt för slimmade. Det är väl ok att andra vill klä sig så men snälla, låt mig ha styrkan att gå min egen väg.
Nyfiken på några av bloggarna?
Manolo – En av de mest etablerade av de svenska herrmodebloggarna.
Permanent style – blogg om hur man kan klä sig om pengar inte är ett problem. Väldigt mycket om var man bäst skräddarsyr sina plagg samt beskrivningar av hur skräddarna arbetar. Manolos storebror.
Die, workwear–en billigare variant av Permanent style.
The drones club – Hemsidan för dig som tar kläder och dig själv på allt för stort allvar. De som ligger bakom sidan skulle säkert hävda att den är skriven med mycket ironi. Jag är dock övertygad om att det inte finns ett uns ironi på hela hemsidan.
