Mattekungen

På iPaden har vi en app som heter ”Mattekungen”. Det är ett slags matematikspel där man får prova på alla upptänkliga former av matte. Det är också ett av få spel som killarna får spela oavsett saldot på deras tidsbank för plattan.

I går upptäckte min fru och jag att femåringen kanske är en riktig mattebegåvning, åtminstone på ”Mattekungen”. Utan att ha fått några riktiga instruktioner, han såg bara på när min fru spelade, så gjorde han en geometriövning där han skulle ange graderna i olika vinklar. Han gjorde övningen nästan helt felfritt men det som var mest fascinerande var att han gjorde den så snabbt. Han tvekade inte utan valde rätt alternativ direkt. När vi frågade hur han visste vilket svar som var rätt så sa han ”jag vet bara”.

Sin mattebegåvning har femåringen ärvt av sin mor. Jag har väldigt svårt för matematik. Den enda kurs i matte och statistik som jag läst på universitetet fick jag tenta sex gånger innan jag tog den. Tankar på en “fracktenta” började dyka upp i huvudet på mig.

Jag har av någon anledning gått upp fem kilo på sen i mitten på augusti (tycker inte att jag ändrat mat- eller träningsvanor). Jag har svårt att förlika mig med att väga 90 kilo som jag gör nu. Ett rimligt mål (till nästa sommar) tycker jag är 80 kilo. Jag försöker därför hålla lite diet. Jag klarar inte av samma strikta diet som i våras då jag åt väldigt lite och verkligen försökte att undvika kolhydrater. Nu försöker jag hålla igen lite lagom och undvika kolhydrater i största möjliga mån. Jag har t.ex. bytt ut mjölken i kaffet mot sojamjölk. Ett problem är dock att jag har en benägenhet att trycka i mig mackor, glass o.dyl. när jag mår dåligt eller är trött efter att ha tagit Theralen.

Det enklaste sättet att lösa mitt ”viktproblem” hade ju varit att acceptera den kropp jag har nu (inte mager men inte heller tjock) men där är jag inte riktigt än.

Vikten och min kroppsuppfattning har en del gemensamt med hur jag stundtals tänker om självmord. Ibland när jag mår riktigt dåligt så känner jag mig helt maktlös inför tillvaron. Jag upplever det som att det enda jag har kontroll över är om jag lever eller dör. En förtvivlad önskan om kontroll gör att jag upplever självmord som ett alternativ. I den situationen känns det som ett sätt att ta tillbaka kontrollen. Jag tror ett liknande tänk ligger bakom att det är så viktigt för mig att gå ner några kilo till. Jag känner inte att jag riktigt kontrollerar min tillvaro. Jag har varken kontroll över sjukdomen eller över rehabiliteringen. Kontroll är oerhört viktigt för mig och nåt som jag faktiskt kan kontrollera är min vikt. Det är jag som bestämmer vad jag äter och hur mycket jag tränar, alltså borde jag kunna kontrollera vad jag väger.

Apropå mat så upptäckte jag att jag börjat koppla ihop Piggelin med illamående. När jag hämtade varsin Piggelin åt pojkarna i går kväll märkte jag att jag kände ett lätt illamående och obehag bara jag såg Piggelinpaketet. Jag verkar återuppleva sommarens illamående när jag ser Piggelinglassar. I somras var det ju nästan det enda jag åt när jag mådde illa.

När jag var på Varbergs kurort nyligen så passade jag på att kolla utbudet av second-handbutiker i Varberg. Jag hittade fyra olika butiker och jag köpte nåt i varje, bl.a. hela första säsongen av ”Lilyhammer”. Jag har börjat titta på den i dag. Jag har svårt att koppla ihop seriens Frank Taliano med den rätt taniga killen som spelade med Springsteen på åttiotalet (nu är väl Steve van Zandt tillbaka i “The E street band” igen).

Jag har varit hemma med femåringen i dag med. Jag fick dock avlösning av min fru på eftermiddagen så att jag kunde träffa min terapeut. Inspirerad av ”Lilyhammer” körde jag dubbelknäppt och kritstrecksrandigt på terapin.