I går kunde jag bocka av två säkra vårtecken, den första backsippan blommar i 
vår fina hage och så grillade vi för första
gången i år. På förmiddagen igår så kändes dock grillningen väldigt avlägsen eftersom det regnade rejält. Hustrun, jag och 15-åringen passade på att åka till Elgiganten då och köpa datortillbehör. Det blev en väldig massa handlat, en skärm, ett tangentbord, flera möss och lite annat smått och gott. Jag var dock inte särskilt involverad i handlandet utan jag ägnade mig åt att spela in en kort video.
Jag tyckte filmandet och redigerandet var skitkul, dessutom blev jag nöjd med slutresultatet. Jag blev dock lite ledsen när jag visade filmen för 17-åringen och hustrun och den reaktion jag fick var ”Men varför…?”. Okej att sonen inte förstår sig på mig men att hustrun inte förstår mina drivkrafter sved lite. Jag begär inte att hon, eller sonen, ska tycka att videon är lika kul som jag tycker (deras humor är ganska primitiv och inte alls så sofistikerad som min…. 🙂 ) men att poängen med aktiviteten är höjd i dunkel var inte kul.
Varför gjorde jag då filmen? Av flera olika anledningar – för att få utlopp för min kreativitet (kläder, foto och ljud) och för att få känna att jag gör nåt, skapar nåt. Min tillvaro som sjukpensionär är meningslös eftersom det inte finns nåt syfte i mitt liv. Det hade varit fantastiskt om jag kunde ha nöjt mig med att försöka vara den bästa pappa/make jag kan vara men det ersätter tyvärr inte tomheten
som uppstod när mitt yrkesliv försvann. Jag behöver göra nåt som är bara mitt och som jag känner är meningsfullt – bloggen är ju det främsta exemplet på det. Gårdagens film är bara en annan sida av bloggandet. Är filmen meningslös så är också bloggen meningslös.
Idag har de som brukar ha kor här på sommaren varit här och kollat staket och fyllt vattenkaren/badkaren. Sigge tyckte de vattenfyllda badkaren var väldigt spännande, särskilt när han upptäckte att det kom vatten när han stötte till flottören. Fotona på Sigge blir större om ni klickar på dem.
