Lite mörka tankar mitt i solskenet.
För mig är skuldkänslor aldrig långt borta. Enkla vardagshändelser kan få mig att känna skuld för att jag är sjuk och för att tillvaron ser ut som den gör. Skulden handlar nästan alltid om att jag tycker att jag inte fungerar som make eller pappa och att min fru och barnen får lida för det. Ser man helt logiskt och objektivt på det är mycket av skulden obefogad, även om mina känslor säger nåt helt annat.
Ett exempel på obefogad skuld är de tankar och känslor jag fick igår när jag var på Getingebadet och såg klasskompisar till min sjuåring simma obehindrat. Det drog igång en lång (men blixtsnabb) tankekedja hos mig.
Kortfattat gick den ungefär så här – Varför har jag inte lärt min son att simma så bra ännu? Hade jag varit frisk hade jag orkat vara mer med barnen och bada och då hade han simmat som en fisk vid det här laget. Min sjukdom berövar honom möjligheter att leka och bada med kompisar och det kommer att leda till att han blir isolerad, mobbad och börjar med droger senare i livet…. 
Jag vet att det låter helt överdrivet och fånigt men den sortens tankekedjor drabbar mig regelbundet och de känns väldigt verkliga och sanna för mig när de kommer. Jag försöker bemöta dem genom att granska vad som är fakta och vad som är känslor men tyvärr är mina känslor oftast oerhört mycket starkare än mitt logiska tänkande när det gäller att döma mig själv. Jag har helt enkelt en fenomenal talang att ”slå” på mig själv.
Sen finns det skuld som är befogad. Varje gång jag missat ett samtal på mobilen från min fru så känner jag skuld. Orsaken till det är att jag vet att varje gång hon inte får tag på mig blir hon orolig att nåt ska ha hänt (d.v.s. att jag ska ha försökt ta livet av mig eller ha skadat mig med vilja). Jag upplever att hon känner den oron oavsett hur jag mår men jag antar att den är större de perioder då jag mår sämre.
Tyvärr kan jag inte säga att den oron är obefogad. Mitt beteende i det förflutna ger grund för oro och jag har periodvis fortfarande tankar och beteenden som berättigar till oro. Det vet hon.
Jag har psykiska problem och ibland leder det till att jag hamnar i en ”verklighet” eller stämning som man som utomstående nog kan uppleva som absurd och helt skev.
I det tillståndet känner jag bl.a. stark sorg, uppgivenhet och självförakt. Då kan det ologiska bli logiskt och det skadliga bli sunt. När jag känner så är det min verklighet, det är så tillvaron ser ut för mig och så jag ser på världen. Då kan jag inte tänka att det här är ”bara” en svacka, det blir bättre om ett tag. Om jag tänker på framtiden då så består den bara av fler svackor. Det kanske låter som om jag blir psykotisk men så illa är det inte, jag är ”bara” deprimerad (mer än vanligt).
När jag hamnar i de känslorna är det som om jag går genom klädskåpet och fastnar i ett Narnia med ständig vinter och där Aslan aldrig dyker upp. Grejen är väl kanske att jag ska lära mig stå upp mot Vita häxan utan Aslan, eller att hitta vägen tillbaka ut genom klädskåpet.
