Ponnyridning
Det har regnat rätt mycket den senaste veckan och det börjar 
synas nu, Suseån står ganska högt och vägen hemmavid börjar bli översvämmad. Hustrun har också grävt små kanaler på gårdsplanen för att leda bort regnvattnet, det har annars en tendens att samlas där vi parkerar bilarna. SMHI har ju lovat 
mer regn så vi får se hur blött det blir i slutändan.
Jag har slagit in årets två första julklappar idag. 
Båda klapparna är, föga förvånande, köpta på Myrorna. Jag tänkte försöka vara ute i god tid i år och köpa de få julklappar som jag ska köpa tidigt, helst innan Lucia. 
I morse så red nioåringen en kort sväng. Han satt på Pirana när hustrun ledde ut henne till hagen och sen tog de en extra runda i hagen. Sonen var lite spänd i början men sen så verkade han tycka att det var kul och han frågade direkt efter när han kunde få rida igen. Med en egen ponny i stallet så borde ju inte ridning behöva bli nån bristvara.
Hustrun och jag har funderat en del över vilka sorts handtag eller knoppar vi ska ha på de nya skåpsluckorna. Två förslag som diskuterades mycket har varit skålade beslag och läderklädda beslag 
men sen kom hustrun på att det skulle vara både snyggt och roligt att använda knopparna på de befintliga skåpen. 
När vi räknat både de gamla och de nya lådorna och skåpen så upptäckte vi att det fattades en knopp. Då kom de förra ägarnas sparsamhet till vår undsättning. De har sparat en massa saker, mest skruvar och muttrar men även annat, i glasburkar som de fäst i taket i källaren. 
Hustrun lyckades lokalisera en knopp där. Tack Gottfrid och Klara!
Efter att en hund skrämde hönsen i onsdags så har jag varit orolig att de inte skulle våga sig ut igen på ett bra tag. Mina farhågor var dock obefogade, i dag var de tillbaka i trädgården 
och verkade inte oroligare än de brukar vara. När jag fotade hönsen så passade jag på att ta några kort på gråsparvarna vid fågelbordet men jag tror att jag behöver ett bättre objektiv för att få de skarpa, detaljrika fågelbilder jag ser för mitt inre när jag knäpper korten.
Alla som nån gång kört intervallträning ensam, utan nån att ta rygg på och utan nån som hetsar en att ta i lite extra, vet att vissa dagar så kan man inte pressa kroppen de där sista procenten fast man egentligen känner sig stark. Andra dagar är det precis tvärtom, kroppen känns tung och seg och man vill verkligen inte träna intervall men man gör det ändå och så lossnar allt. Det känns som att man kan balansera på mjölksyratröskeln hur länge som helst, man återhämtar sig på ett par djupa andetag och man är trött men ändå pigg och stark. I kväll så råkade jag ut för det senare scenariot. Jag 
var seg, tungsint och ville inte träna alls, i synnerhet inte intervaller på säcken. Min eventuella glädje och positiva syn på 
tillvaron minskade ytterligare när jag kom ut till säckarna i fårhuset och insåg att det regnar in där. Jag har haft ett hörn i fårhuset under bevakning ett tag och efter dagens regn råder inget som helst tvivel om att yttertaket inte håller tätt. Hålet i innertaket är gammalt men fukten runt det är ny. Trots att vi har tillgång till snickare som snabbt kan titta på problemet och förmodligen åtgärda det snabbt så kändes det som en motgång som jag inte behövde (fast det är väl sällan man känner att man behöver en motgång).
Vätan i taket och på golvet sänkte min träningsmotivation ytterligare men när jag väl värmt upp och började slå mina intervaller så var det som att jag blev en helt annan människa, pigg, snabb och stark. Känslan har klingat av nu men det var skönt så länge det varade.
