Provgropar
Jag fick en jobbig resa till praktiken i går. När jag väntade på bussen i Getinge så fick jag syn på en tjej som satte ut markeringskäppar på det gamla stationsområdet. Det visade sig vara en kollega till mig från WSP (jag skriver kollega, även om jag inte jobbar så är jag ju faktiskt fortfarande anställd där). WSP har fått i uppdrag av kommunen att gräva provgropar
på området för att utreda hur förorenad marken är (inför en kommande exploatering). Jag pratade med min kollega och förstod då att varken kommunen eller WSP tänkt på att informera de som berörs av provgropsgrävningen. Till de som berörs räknar jag t.ex. boulespelarna som kommer att få sin grusplan uppgrävd men även de som har kolonilotter inom området och de affärsinnehavare vars parkering det ska grävas i.
När jag jobbade så sysslade jag med undersökningar som den här och ofta även med riskkommunikation och information kring undersökningarna. Jag gick därför ”igång” när jag hörde att man inte informerat om undersökningen. Min första känsla var att jag ville kasta mig på telefonen och ringa runt och ”rådda” så att informationen kom ut omgående.
När min kollega kommit till Getinge i går och sett området så hade hon insett att viss information måste ut så hon hade kontaktat kommunen. Min känsla var dock att mer måste göras, snabbare. Jag sa vad jag tyckte behövde göras och sen tog jag bussen
mot Halmstad. Under bussresan kände jag mig oerhört stressad och maktlös men även psykiskt utmattad. Jag ville ta tag i saker och ting samtidigt som jag insåg att det inte var mitt ansvar. Jag hade dessutom inte ork att göra nåt, bara det korta samtalet hade tagit det mesta av min energi.
För att få lite distans till saker och ting så ringde jag min fru. Hon bekräftade det jag redan visste – det är inte mitt ansvar och bara genom att komma med råd hade jag gjort mer än vad jag behövde. Med andra ord borde jag släppa tankarna på provgropsgrävningen. Jag hade dock svårt att låta bli att tänka på den. Det berodde inte bara på att jag ville engagera mig utan också på att undersökningen påminde mig om att jag inte jobbade och det fick mig att känna mig misslyckad. En del av mig tyckte att jag borde varit med och jobbat med undersökningen (innan jag blev sjuk hade jag en dialog med kommunen om att undersöka området). Att jag inte var det kändes jobbigt, lite som att jag ”övergivit min post” genom att bli sjuk.
När jag satt på bussen och tänkte på det som hänt så visste jag att resonemanget om att ”överge min post” var felaktigt men det hjälpte inte mot klumpen av skuld och skam som satt i magen. Det som hände i går är tyvärr så känsloladdat för mig att stressen och klumpen i magen kommer tillbaka bara av att jag skriver om det här.
Annars är det skönt att var hemma igen, att få göra vardagssysslor som att lämna barnen på dagis/skolan eller att kratta kastanjer.
Det var också skönt att vara på praktiken igen. Att komma dit är som att få en varm och glad kram.
