Sean eller Seosamh om jag får bestämma

Nu har vi hämtat hem omplaceringshunden jag bloggat om tidigare. Det är en elva månaders hanhund som är en korsning mellan labrador och american staffordshire terrier. Utseendemässigt är han labbe i kroppen och amstaff i huvudet/ansiktet. Orsaken till att behöver ett nytt hem är inte att han vanvårdats utan att hans matte inte riktigt orkat tillgodose hans behov av aktivitet i form av motion och lek. Han är väldigt lekglad och verkar gilla tuffa tag, mycket kamp och brottning (och till en viss gräns är väl det okej).

Under gårdagen hämtade vi som sagt hem honom från Uddevalla. Resan dit blev lite av en pärs med köer i Göteborg och en GPS som inte hade koll på alla vägarbeten. Nåt som inte var jobbigt, bara intressant, var att vi plockade upp två liftare i Kungsbacka. De åkte med ända till Uddevalla, de var på väg till Bengtsfors. På väg till Uddevalla såg vi också en gammal Chevrolet från 1964. Det syns inte på fotot men på bakrutan hade den en dekal med texten ”Slow as fuck” och det stämde.I Uddevalla träffade vi Joe hemma hos sin matte och vi pratade med dem båda. Joe var inledningsvis skeptisk till mig men efter en stund så fick vi bra kontakt. Några som dock inte fick bra kontakt var Betty och Joe, han var alldeles för ivrig och angelägen att träffa henne vilket resulterade i att hon backade undan. Betty är för vek/försiktig för att säga ifrån även om hon borde vara ranghögst, nedan är en video när hon viker undan från vårt lamm Kerstin när lammet tittar på henne. Den sortens vekhet kanske inte är bra hos en hund men vi älskar Betty ändå och det är inget vi märker av till vardags.

Vi gick en promenad med hundarna för att se om det skulle få dem att slappna av men Joe var fortfarande tokivrig att hälsa på Betty. Han var inte aggressiv utan gjorde tydliga lekinbjudningar men eftersom han var så på (och eftersom Betty är som hon är) nfungerade det inte. Hustrun och jag hade en diskussion om hur vi skulle göra med Joe. Vår första prio är ju att Betty har det bra och vi vill inte ta hem en unghund som stressar henne. Hustrun var mer tveksam till att det skulle lösa sig med tiden än jag men det landade i att vi tog Joe på prov i två veckor. Jag hoppas verkligen att det ordnar sig för jag tycker jag fått bra kontakt med honom trots hans slyngelfasoner och olater och tror att han skulle passa att hålla mig sällskap.

Resan hem gick bra, Betty satt i sin bur och Joe satt i baksätet med mig (kopplade hans sele till säkerhetsbältet). Initialt var han lite orolig men det dröjde inte länge innan han låg och sov (snarkade högljutt) med huvudet i mitt knä.

När vi kommit hem så provade vi att släppa ihop hundarna igen men Joe var fortfarande alldeles för ivrig så vi insåg att vi var tvungna att hålla dem åtskilda i huset. Det blev till att sätta upp de säkerhetsgrindar vi hade när ungarna var små. Hustrun monterade grind och jag umgicks med Joe. Vi promenerade och lekte. Hans lekar är verkligen fysiska och ibland var jag tvungen att lägga ner honom på rygg och tala om för honom att han måste lugna sig (idag har jag märken på armen efter leken). Han accepterade tillrättavisningarna även om hela han spratt av lek. Han verkade också gilla att vara på landet, nosade massvis och var nyfiken på det mesta. Kommer han bara till ro så att han och Betty kan hitta ett sätt att umgås så tror jag att han kan bli en kanonhund för mig, även om vi givetvis måste jobba mycket med honom för att nå dit.

Vi håller hundarna åtskilda nu och jag sov nere hos dem natten till idag. Jag la ut en madrass i Bettys del av huset men bara ett par meter från där Joe sov (grind emellan) och det gick bra. Båda hundarna sov som de skulle under natten. Det verkar också gå framåt med socialiseringen – idag låg de lugnt och stilla på varsin sida om ett galler.Med tanke på hur Joe beter sig när vi försöker få hundarna att hälsa på varandra så måste jag säga att promenaderna går över förväntan. Så länge han får gå före eller i jämnhöjd med Betty så ligger han inte på farligt, ofta går han faktiskt riktigt bra. Hamnar han bakom Betty är det dock en helt annan sak, då SKA han fram till henne. Under promenaderna försöker han ibland att leka kamplek genom att bita tag i kopplet och dra och ruska men när jag är alert och förebyggande så verkar det inte vara ett stort problem. Vi har onekligen en del att jobba med vad det gäller Joe men det kan nog bli bra på sikt. Jo förresten, vi upptäckte också att han gillar björnbär direkt från busken.

Om han stannar här så ryker nog hans namn, Joe är hopplöst att säga och ropa. Hustrun tycker vi ska använda hans kennelnamn, Dino, men jag vill att han ska heta nåt irländskt t.ex. Sean eller Seosamh (den irländska varianten av Joe). Jag hoppas att jag har utslagsrösten eftersom han är tänkt att bli min terapihund. Osäker på uttalet av Seosamh? Det uttalas Sho-sav.

Till sist tre icke hundrelaterade bilder från igår och förrgår.

Please follow and like us:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

Google translate:

Arkiv
Länkar
The Pitti Peacock
Mr Porter gör en ironisk betraktelse av herrmodemässan Pitti Uomo.
Saoradh
För ett fritt och enat Irland - Nu!
Paul Smith
En intervju med en inspirerande människa och designer som gör snygga, bärbara kläder
Nelly´s garden
En bra blogg
Boxning
En rond som inspirerar mig – Ibland överträffar verkligheten Hollywood. Släng dig i väggen Rocky!
Aileen from Derry
Om vådan av att kliva in i fel bil
Gilla och dela
RSS
Följ via Email
Facebook
Google+
https://villblifrisk.com/sean-eller-seosamh-om-jag-far-bestamma/
Twitter
INSTAGRAM