När jag gick med Sigge i går eftermiddag så fick han upp ett spår som gjorde att han glömde allt vad 
lek hette. Vi var i en av hagarna (den vi kallar ”Riddarlyckan”) när han plötsligt släppte bollen vi kampade om och började nosa i gräset, sen stirrade han stint bortåt skogen. När han gör så är det bäst att koppla honom, annars drar han!
Jag kopplade honom och lät han spåra, vi tråcklade oss genom skogen, ut i ”Vinterhagen”, ner på grusvägen och sen ville han vidare ut på en åker men den är höstsådd så där avbröt jag. Det går inte att veta säkert om det var samma spår han följde hela vägen men jag tror det, spårningen var flytande och utan tydliga avbrott.
Instagram fortsätter att engagera mig. De senaste dagarna så är det en kommentar jag gjort, och inte 
ett inlägg, som fått mest uppmärksamhet. Jag kommenterade ett inlägg som Göran Greider gjorde och den kommentaren är nu uppe i 66 stycken gilla-markeringar.
Jag håller inte med Göran Greider i allt men han är klipsk, analytisk och har hjärtat på rätt ställe. Jag minns fortfarande första gången jag kom i kontakt med honom. Sommaren 1987 körde jag och en kompis min lätta mc (jag skjutsade honom, trots att jag egentligen inte fick) från Södertälje till en annan kompis som var i sin familjs sommarstuga utanför Flen. Vi badade, bland annat hoppade jag
från klippan på fotot, och sen låg vi på bryggan och lyssnade på Göran Greiders sommarprat. Minns inte riktigt vad han pratade om men jag minns tydligt att han spelade ”San Quentin” med Johnny Cash (versionen som är inspelad på San Quentin) och den gillade jag verkligen (gör fortfarande det).
Instagrammandet har också påverkat mig att strama upp min klädstil lite här hemma. I går hittade jag 
en väst jag gjort men tänkt kassera p.g.a. den var för liten men jag provade den och nu passade den. Den är väldigt amatörmässigt gjord men jag tänker ha den här på gården, med slips. Att strama till stilen lite känns som att strama till hela mig, jag blir klipskare och mer effektiv. Att ha slips och väst är som att ha en korsett för själen.
Avslutningsvis några blandade foton. De allra sista bildserien visar när jag skulle försöka ta ett kort med Sigge efter vår morgonpromenad. Han ville leka, inte bli fotograferad. Klickbara.
