För ett år sen idag, försökte jag ta mitt liv.
Jag blev saknad och hittad i tid, hamnade på intensiven men klarade mig utan fysiska men. Det var en väldigt liten sak som gjorde att det gick bra den gången. Jag slog inte av mobilen eftersom jag ville att den som hittade mig skulle kunna få fram ICE-numren i telefonen (In Case of Emergency) som gick till min fru. När jag blev saknad sökte man mig på mobilen och efter typ 20 påringningar svarade jag (jag minns det inte) och sa var jag var. Hade mobilen varit avstängd hade saker och ting mycket väl kunnat sluta annorlunda.
På samma sätt som det är svårt att förklara för nån varför man kan vilja skära sig är det svårt att förklara varför man vill ta livet av sig. Känslan av att drunkna i ångest och hopplöshet låter sig inte beskrivas så lätt. Jag kände att jag kämpat så länge (många år) med ångest, en känsla av personligt misslyckande, hopplöshet, uppgivenhet och en tro att det aldrig kommer att vända. Jag orkade inte fortsätta kämpa helt enkelt, det var för jobbigt. I det läget spelade det mycket liten roll att jag hade fru och två små barn. I den verklighet jag levde i då så gjorde jag dem en tjänst genom att dö. Om jag tror att jag skadar mina nära och kära genom att existera, genom att må dåligt och belasta dem, så är det logiskt att tro att jag underlättar deras tillvaro genom att försvinna, att dö. Då kan de få ett avslut och gå vidare mot nåt som är bättre och friskt.
Efter självmordsförsöket fick jag ett väldigt stöd av min fru och min terapeut. Jag fick be om förlåtelse och sen la vi det bakom oss och gick vidare. Nåt som kanske också hjälpte, även om det kändes som en stor börda då, var hur jag behandlades på psyk (PIVA) där jag hamnade efter intensiven och sedermera av Socialtjänsten (PIVA anmälde mig till Soc eftersom de sa sig vara oroliga för mina barns välbefinnande). Jag upplevde att jag blev mycket illa bemött och det resulterade i en stor ilska. Det var väldigt jobbig då men nu kan jag tänka att ilskan gjorde att jag inte drunknade i ånger och skuldkänslor för vad jag hade gjort.
Jag tänker inte gå in på vad PIVA och Soc gjorde men när det gått ett tag så hade Soc avskrivit ärendet och bett om ursäkt. PIVA bad inte om ursäkt men de meddelade att de skulle ändra sina rutiner.
Jag mår mycket bättre idag. Jag tror oftast att det finns en framtid för mig, den är osäker och skrämmande men den finns ändå där någonstans. Det händer fortfarande att jag får suicidtankar. Det är dock enstaka tankar som kommer och sedan försvinner. Jag lever inte med dem dagligen, som jag gjorde för ett år sedan.
