Träningen som jag bedrivit sen sommaren 2020 har så sakteliga börjat omforma min kropp. Vikten har gått ner (även om den gått upp en del efter att jag slutat med sömntabletter) och midjemåttet 
har minskat. Ben, axlar, överarmar och skuldror ser nästan vältränade ut men från bröst till mage är jag dock fortfarande ganska yppig, nåt som märks när jag springer eftersom brösten studsar en del och jag måste tejpa bröstvårtorna för att inte få skavsår. I går sprang jag bara åtta kilometer och på korta pass brukar jag inte behöva tejpa mig så jag hoppade över det. Det regnade dock en del medan jag 
sprang och fem kilometer in på rundan kände jag att bröstvårtorna började svida. Väl hemkommen så inspekterade jag skadorna och det var mest irritation men där fanns också två små sår. Det sved dock rejält, speciellt när jag duschade. De av er som ammat, särskilt barn som börjar få tänder, tycker nog att min bröstvårtssmärtor bara var en piss i Nissan men ni vet hur det är med män och smärta – vi är veklingar….
För att återgå till min kropp och mitt behov att träna så handlar träningen mest om att må bra 
men ska jag vara ärlig så finns där också en del kroppsnoja. Jag har nog tagit Asics motto ” Anima Sana In Corpore Sano” – en sund själ i en sund kropp lite för bokstavligt. Nånstans inom mig finns en tro att om jag kan komma i form igen så kan jag återta kontrollen över mitt liv och mitt mående. Jag har mått dåligt flera perioder i livet men när jag varit vältränad och i form (d.v.s. 1985-2005) har jag alltid lyckats ta mig igenom de och hålla mig på banan och jag tror att träningen varit en viktig orsak till det.
Trots att äldsta sonen fyllt 15 så har han inte tagit körkort för vare sig epa eller moppe men han håller ändå på att bli lite av 
en epa-unge. En av hans kompisar kör epa (egentligen en A-traktor) och han åker till och från skolan med honom ibland. I morse blev han hämtad här hemma och jag såg när de stack iväg, initialt gick det fortare än de lagstadgade 30 kilometrarna i timmen men det var nog bara backen ner från oss som gav lite extra skjuts. 
På min tid var epor/A-traktorer inte särskilt poppis utan det var moped som gällde. Mest i ropet var Suzukis modell som var ganska lättrimmad. 
Själv hade jag en Honda som var lite seg men pappa hjälpte mig att trimma den (jag var, och är, skrämmande oteknisk) så att den gick drygt 50 knyck när den väl fått upp ångan.
Som syns på det större A-traktorfotot ovan så är det blött häromkring nu. Det har regnat rejält och det står vatten på åkrarna. SMHI har lovat mer regn den kommande veckan så 
översvämningsskydden (som byggdes efter översvämningen i Getinge 2014) kommer återigen att komma till användning. Trots det blöta vädret så har lärkan hittat till Halland i år igen. När jag promenerade med Betty i förmiddags så både hörde och såg jag årets första lärka.
Efter hundpromenaden så åkte jag till Falkenbergs netto i Heberg där jag köpt mina arbetsbyxor som
vars dragkedja pajade. När jag klagade så skickade de byxorna till tillverkaren, Blåkläder, och de satte i en ny dragkedja så idag kunde jag hämta byxorna igen. På väg till Heberg så blödde jag för första gången från min piercade näsa. Näsan har kliat de senaste dagarna (tror det har med läkningen att göra) och jag glömde bort piercingen och kliade mig med baksidan 
av handen och då gjorde det riktigt ont i piercingen. Efteråt kändes det som att jag hade snor i näsan så jag snöt mig och då såg jag att det var blod. Jag tror inte att det är själva piercingen som blött utan det är nog piercingstiftet som skadade näsväggen vid sidan om piercingen när jag gnuggade näsan. Jag tror stiftet jag har nu är lite för långt och då kan det komma åt att skada näsväggen. När piercingen var relativt ny och näsvingen lite svullen så passade den nuvarande längden på stiftet bra men när svullnaden gått ner har det blivit lite för långt. Jag har ett stift som är två millimeter kortare och jag ska byta till det.
