I mitt förra inlägg så skrev jag lite om min kropp och varför jag tränar. Jag utelämnade dock en drivkraft till att jag vill komma i form – jag vill se snygg ut inför hustrun. Jag vill se bra ut för hennes skull även om jag inte tror hon bryr sig särskilt mycket. När jag var som mest
vältränad (under min korta boxningskarriär) så brukade hon bara skratta åt mig när jag försökte spänna upp mig lite och ”påfågla” mig inför henne. Om jag inte minns fel så sa hon att jag såg ut som Gummi-Tarzan eller en piprensare med knölar på.
Även om jag hade en hyfsat vältränad kropp i många år så kan jag inte påstå att jag fått nån uppskattning för den (mer än min egen). Jag har dock ibland lätt autistiska drag när det gäller kontakten med kvinnor så jag kanske har fått komplimanger utan att begripa det. Under boxningstiden så var det dock en kvinna (mamma till en av våra yngsta boxare) som verkade gilla den. Jag tror hon faktiskt stötte lite på mig för ett tag så kom hon alltid fram till mig efter träningen och skulle prata (inte om sin son) och så var hon en sån där som var fysisk när hon konverserade (typ en hand på armen m.m.). Jag var verkligen inte intresserad utan tyckte det var genant så jag började aktivt undvika henne och efter ett tag fick jag vara i fred. Den som 
jag tror uppskattat min kropp mest är nog den tjej som jag var tillsammans med i Linköping när jag bodde där men det berodde nog mest på att hon studerade till läkare och när hon läste anatomi så använde hon mig för att lära sig kroppens muskler och senor. Jag hade väldigt lite underhudsfett då så jag var extremt lätt att palpera och på kvällarna brukade hon klämma och känna på mig och rabbla musklernas latinska namn. Man kan väl säga att det är mitt bidrag till
den svenska läkarvetenskapen….
Apropå läkare så fick jag igår ett brev från en läkare inom psykiatrin. Det var från läkaren som är chef på den avdelning som jag brukade bli inlagd på (Avdelning 19) och handlade om att det som kallas ”Öppen retur” ska försvinna.
”Öppen retur” är möjligheten att själv lägga in sig på avdelningen i fem dagar (i mån av plats) om man känner att man är i behov av det. Den öppna returen gäller inte alla patienter utan det är bara vissa som får den möjligheten och jag erbjöds den i december 2014. Jag utnyttjade den några gånger fram till december 2016 då jag blev osams med avdelningen i samband med att jag skulle läggas in. Osämjan resulterade i att jag 
anmälde avdelningen och psykiatrin till IVO och JO som båda gav mig rätt och konstaterade att psykiatrin brutit mot lagar i sitt agerande gentemot mig. Efter det så har jag inte varit inlagd, inte för att jag inte behövt det utan för att jag inte varit bekväm med att återvända till avdelning 19 eftersom jag tror att där funnits en viss irritation mot mig. Jag har också trott att man dragit tillbaka erbjudandet om ”Öppen retur” efter incidenten med IVO och JO. Man kan kanske tycka att det är barnsligt av mig att inte vilja återvända till avdelningen, personalen är ju professionella och borde kunna skilja mellan sak och person. Jag tror att det stämmer för de allra flesta där men jag vet också att chefsläkarna inom den psykiatriska slutenvården har väldigt stora egon. De sköter sina avdelningar som små kungariken där deras ord är lag och 
de vill inte utmanas av varken patienter eller personal så jag tror tyvärr att jag har visst fog för min oro. Jag har dock haft fel i min tro att erbjudandet om ”Öppen retur” varit återkallat, av brevet så framgår att jag haft den möjligheten. Den öppna returen ska nu ersättas av nåt liknande som man kan ansöka om men jag kommer inte att göra det eftersom min ambition är att inte behöva bli inlagd igen.
I förmiddags så red hustrun en sväng på Tora och jag och Betty promenerade jämte. När vi gjorde i 
ordning Tora så var det tydligt att våren är på väg – hon har börjat fälla. Innan vi kom iväg så stötte vi också ihop med en ekorre på husfasaden och under själva rundan så dök det upp en fasantupp. Vi såg dock inte skymten av den lärka jag skrev om i torsdags. Ekorren är klickbar.
