Skenande kvigor

Jag skickade en midsommarhälsning med förra blogginlägget men jag skrev inte att det bara var jag och 15-åringen här hemma. Äldsta sonen är i Stockholm hos kompisar från Paris och hustrun var på Bornholm med en kompis. Sonens och mitt firande blev obefintligt, jag gjorde en krans men det var nog allt.

På Midsommarafton hade vi vackert väder men igår regnade det men jag trotsade vätan och sprang en skvätt – första passet på flera veckor (p.g.a. sjukdom och resan till Dublin). Det gick väldigt trögt och jag tror att det delvis beror på min nya medicin mot restless legs. Medicinen är stark, tar jag den på fastande mage blir jag lite ”knall” och jag tror att den kan göra mig aningen seg. Nu spelar det ju ingen roll eftersom jag inte ska tävla, jag ska bara lufsa runt lite för det psykiska och fysiska välbefinnandets skull.

Jag har verkligen fastnat för att bada i badkaret i hagen, tycker det är oerhört avslappnande särskilt när kvigorna lägger sig och idisslar runt karet. Igår blev badet inte av förrän vid 20-tiden och då regnade det men jag tog med mig ett paraply så det gick ingen nöd på mig. Inledningsvis var jag ensam men efter en stund kom kvigorna förbi, de la sig dock inte utan snackade bara en stund innan de traskade vidare.Idag sprang jag inget men jag cyklade lite (träningscykeln inne) och det kändes helt okej. Efter cyklandet så blev det en snabb promenad,och lite bus, med Sigge innan det blev fika hos en granne.

Jag klädde upp mig lite inför fikat, inte för grannens skull (han bryr sig inte) utan för min. På väg dit kom jag ihåg att jag glömt fylla på kvigornas badkar/vattentråg idag så jag tog en liten omväg och gick förbi dem. Kvigorna stod samlade runt karen men när jag visade mig så fick de spel och hela gänget avlägsnade sig i sken.Jag var lite färgglatt klädd men så förskräcklig var jag väl ändå inte…?

Följ och gilla: