Jag fick sparken från kaféet på CLAVIS idag. Nej, jag överdriver. Det skedde ett missförstånd som resulterade i att jag blev mycket ledsen.
Sen i går är det ett kooperativ som driver kaféet på CLAVIS. De har egen personal med det är sagt att vi som hjälpt till på kaféet tidigare ska kunna fortsätta med det. Jag åkte därför in till CLAVIS som vanligt idag. Jag tog en kopp kaffe och gick fram till kvinnan som stod i kassan. Presenterade mig och sa att jag brukar hjälpa till i kaféet på tisdageftermiddagar. Hon säger då att de inte behöver nån hjälp eftersom hon och hennes kollega står i kaféet.
Jag blev väldigt ledsen och visste inte vad jag skulle säga. Med gråten i halsen tog jag tog min kopp och gick och satte mig. Det kändes verkligen som om jag fått sparken, att jag inte var behövd. Att jag inte längre fick vara delaktig i CLAVIS. För det är så det har känts när jag varit på kaféet tidigare. Jag har varit delaktig i ett fantastiskt projekt. Jag har bidragit med en liten, liten del, men trots allt ändå bidragit.
Jag berättade för en av CLAVIS-personalen vad som hänt. Hon sa att de missat att informera om att jag skulle komma. Hon undrade om vi skulle ta det direkt men jag sa nej. Jag satt där och kämpade för att inte gråta och orkade inte ta det samtalet nu.
Varför kommer alltid gråten när man börjar prata om nåt som är jobbigt. Jag satt och tänkte på situationen utan att gråta men så fort jag öppnade munnen så var gråten på väg. En annan relevant fråga är varför det alltid känns som ett misslyckande att börja gråta?
Jag drack upp mitt kaffe och gick därifrån.
Jag kan logiskt förstå att det bara rör sig om ett missförstånd, en miss i kommunikationen på CLAVIS. Tyvärr känns det helt annorlunda. Jag känner mig avvisad och obehövd. Det händer mig ofta att logiken och känslorna säger helt olika saker. Logiken säger oftast att det inte är någon katastrof medan känslorna säger att det som hänt är ett gigantiskt misslyckande. Tyvärr är känslorna nästan alltid starkare.
Jag borde kunna sitta på CLAVIS och tjabba lite utan att nödvändigtvis hjälpa till i kaféet. För mig var dock mycket av grejen kring att vara där på tisdagarna att få hjälpa till, att få vara med. Jag serverade visserligen bara kaffe och plockade disk men det var ändå saker som behövde göras. Hade jag inte gjort det så hade väl personalen på CLAVIS fixat det men jag upplevde det ändå som om jag fyllde ett litet tomrum.
Det här är kanske skrivet i affekt.
Jag brukar försöka undvika det. Jag är lite rädd att jag kommer tycka allt bara är pinsamt i morgon. Pinsamt att jag reagerat så kraftigt på en skitsak. Tyvärr regerar jag ofta kraftigt på småsaker. Jag tycker verkligen inte om att det är så. Jag kämpar med mina aktiviteter (CLAVIS, Soc, sy, träning och bloggande) för att skapa mig en identitet som är positiv. För att komma bort från min identitet som sjuk. När jag reagerar så här känner jag att jag misslyckats. Jag känner mig som ett labilt psykfall. Jag vill så väldigt gärna vara nåt annat.
Känner så väl igen mig i din reaktion, jag får också alltid gråten i halsen vid alla möjliga situationer. Kan vara när jag ska hålla ett framförande på jobbet soom jag är lite nervös inför, ha en allvarlig men jobbig diskussion med nåt av barnen, på ett vanligt läkarbesök, när jag blir ARG och så klart även om jag blir sårad. De gemensamma med alla situationer är ju att det kännts som ett misslyckande, och det hörs ju så tydligt att gråten sitter där i halser och vill ut. Det går liksom inte att dölja att det är så jag reagerar. MEN, de senaste åren har jag faktiskt blivit bättre på att inte värdera reaktionen som så negativ. jag har börjat konstatera att jag helt enkelt är en sån sort. Affekt ger mig gråt i halsen helt enkelt och det SKA vara ok.Tror att det är någon gammal grottgen som gör att man är så rädd att visa nåt som kan uppfattas som svaghet, och den genen ska jag ju inte vara i så stort behov av nu. Tycker inte dina reaktioner tyder på ett labilt psykfall, utan starka “grottgener”. Kram Petra
Det kanske är en “grottgen”. Varje gång det händer så känns det i varje fall som om jag hamnar i ett underläge. Jag känner mig mindre “vuxen” och mindre kapabel att hantera situationen. Det känns som om mina starka sidor, logik, analys, argumentation och struktur rinner bort med tårarna.
/Johan
Tror det går i familjen i sådant fall. Jag kan få en tjock klump i halsen och tårar som ligger väldigt nära till hands när jag går till doktorn eller ska ta sprutor. Men också i väldigt många andra situationer där det känns väldigt olämpligt..