Stevie
Idag har vi haft tråkigt väder i Rävinge, ihållande regn större delen av dagen.
Jag trotsade regnet och cyklade en runda. Jag är ju ingen vän av funktionsmaterial så jag trampade runt i kavaj, munkjacka och cargobyxor.
En ullkavaj håller en varm, fast den är lite tung när den blir blöt.
Under förmiddagen så såg jag färdigt ”Riff-Raff”
som jag började titta på häromdagen. Som vanligt i Ken Loaches filmer så var det inget lyckligt slut a´la Amerika men jag tycker ändå att jag fick med mig en positiv kampvilja av filmen. Det är som att den sa ”visst, vi är små och svaga men vi låter oss inte bli överkörda hursomhelst”.
Nåt som inte bara är en känsla kring filmen, utan nåt som faktiskt sägs i den, är huvudpersonens (spelad av Robert Carlyle) kommentar kring depression – ”Depression´s for the middle classes, the rest of us have to get an early start in the morning”. Det är precis så jag tänker i mina dömande tankar kring min sjukdom (i tanken ser jag mig inte som medelklass även om jag ekonomiskt sett är det). Det är ”skärp dig och skaffa dig ett jobb” som gäller när de dömande tankarna härjar. Jag tycker dock att jag blivit lite bättre på att kontrollera de tankarna.
När jag såg ”Riff-Raff” på bio 1992 så var det nog första gången jag fick en riktig stilförebild. Jag ville klä mig som Robert Carlyles rollfigur, Stevie,
gör i filmen, d.v.s. Dr Martens, upprullade jeans, utanpåskjorta och skinnjacka. Då tyckte jag verkligen att det sa nåt om vem jag var och vad jag stod för.
För mig innebär inte kläderna samma ställningstagande nu som då. Kläder är dock viktigare nuförtiden och jag ägnar dem oändligt mycket mera tankemöda. Jag tycker dock inte att kläderna säger lika mycket om vem jag är eller vart jag står politiskt idag. Då handlade kläder mycket om att visa vem jag var och nu handlar kläder, i varje fall delvis, om att dölja vem jag är.
Jag hade givetvis inte klätt mig som jag gör 
om jag inte hade haft ett stort intresse för kläder och estetik men jag klär mig också för att dölja min sjukdom. Jag utgår nog ifrån att folk har ungefär samma fördomar om människor med psykiska problem som jag hade innan jag blev sjuk, d.v.s. att prydliga och välklädda personer inte mår psykiskt dåligt. Kläderna hjälper mig känna att jag får en chans att bli bedömd som den jag är och inte utifrån människors förutfattade meningar.
Sen finns det givetvis folk som har förutfattade meningar om medelålders män i hatt också…..
