I morse så såg vi för första gången att Stout tagit en mus. Han satt och lekte med sitt offer (som tack och lov redan avlidit) på gårdsplanen. Han var oerhört gymnastisk i sin lek. Jag lyckades inte fånga de vådligaste hoppen med kameran men jag fick med några bra.
I dag var jag på ett introduktionssamtal till en kommande kurs i mindfulness som de ska hålla på den psykiatriska öppenvården. Jag har testat mindfulness tidigare och enklare övningar har gått bra men när man kommit till mer abstrakta saker (som till att jag ska lägga tankar på små blad och låta dem flyta iväg på en bäck) så har min ”flumometer” slagit i taket.
Min terapeut använder sig dock av ett arbetssätt som innehåller moment av mindfulness och det har fått mig att känna att det kanske finns nåt i metoden som skulle kunna vara hjälpsamt för mig. Trots att jag fortfarande är lite skeptisk (och dessutom inte någon gruppmänniska) så tänkte jag ge kursen ett försök. Den kommer inte att starta förrän fram i maj men de som håller i kursen vill träffa deltagarna innan för att försöka se till att man som deltagare är motiverad och har rätt förväntningar.
I rummet där jag hade själva samtalet om mindfulnesskursen så fanns en ikonisk möbel inom psykiatrin –
en schäslong. Det var en gammal pjäs som hade smala ben som avslutades med klotförsedda fötter. Jag var på väg att fråga om jag fick ta ett kort på schäslongen för bloggen men jag vågade inte. För mig är schäslongen själva sinnebilden för terapi och psykoanalys, även om jag aldrig tidigare stött på nån inom psykiatrin. Freud, med sin schäslong, lyckades verkligen forma bilden av samtalsterapi.
När jag gick från bussen till mötet på psykiatrin så mötte jag en vilsen kanin inne bland hyreshus och vägar. Han tryckte i en buske men for i
väg när jag kom nära. Jag hann dock se att han inte hade väst och klocka.
Efter mitt mindfulnessamtal var jag inom Myrorna. Där hittade jag något som jag aldrig hittat i en secondhandbutik i Halmstad förut. En kostym från Savile row.
När jag tittade igenom kostymerna som hängde hos Myrorna så såg (och kände) jag att den här var av bra kvalitet. Först kunde jag inte hitta någon som helst märkning i den men till slut så hittade jag en etikett i en innerficka. Firman, Stanley Avner, verkar ha försvunnit utan att lämna några digitala spår efter sig men det är ändå en Savile Rowkostym.
Av etiketten så kunde jag utläsa att kostymen var levererad 1965-05-27 till Jan Ekholm Esq. Häftigt! Kostymen var alldeles för liten för mig, och för omodern för Göteborg, så den fick hänga kvar på sin galge.
När jag stod och fingrade på etiketten med namnet på skrädderiet som sytt kostymen och namnet på den som ägt den så kände jag att skrädderiet var mer spännande. Jag kan se framför mig hur skräddarna har arbetat med kostymen, allt från den inledande diskussionen med kunden (snitt, tyg, etc.), måttagning, hur man ritar upp mönstret, klipper till tyget, sömnadsarbetet som ligger bakom alla de olika provningarna (kostymen tas isär mellan provningarna för att man ska kunna göra justeringar) och sedan den färdiga kostymen.
Vem som helst kan skaffa sig en skräddarsydd kostym, det handlar ”bara” om pengar. Det är i skapandet av den som svårigheten, och magin ligger.
