Svårt att få det rätt
När åttaåringen skulle lägga sig i går kväll så lossnade botten på hans säng.
Min fru och jag orkade inte laga den på studs så i natt sov sonen på en madrass på golvet. I dag har jag dock orkat skruvat fast sängens bottenribbor. Det gick dock inte helt smärtfritt, jag lyckades sätta en skruv så högt att 
den missade sängbotten. Efter det så vägrade skruven dessutom att bli utskruvad. Så för att det inte skulle sticka ut en skruv i sängen så fick jag kapa skruven med ett bågfilsblad.
Jag har också satt upp ungarnas studsmatta. Det var lite bökigt att göra det på egen hand men det gick till slut.
Även om både sängen och studsmattan trilskades lite så har jag haft en bra och handlingskraftig dag. Jag har t.ex. också jobbat lite på mitt senaste syprojekt, att sy om ännu en kavaj till väst. Jag har sprättat loss ärmarna och axelvaddarna och i morse så nålade jag fast innerfodret runt ärmhålorna och kragen.
Att nåla tyger inför att jag ska sy dem är nog den roligaste fasen när jag syr. När jag nålar så är allt fortfarande möjligt, jag har inte kört fast p.g.a. bristande kunskaper i syslöjd eller fått problem för att tyget inte faller som jag tänkt mig.
Jag har också börjat se en amerikansk dokumentär, ”Lost for life: unga bakom galler”, om killar som dömts till livstidsfängelse för mord de begick när de 
var i sjuttonårsåldern (en var bara femton). Filmen är bra men jag tror inte att jag orkar se klart den. Det är för nedslående att se dessa unga män utan framtid, de har bara ett förflutet.
Jag tycker visst att mord ska straffas hårt, de här killarna har dödat andra människor och det måste få konsekvenser. Samtidigt tycker jag att ungdomar i sjuttonårsåldern inte ska dömas som vuxna och att hänsyn ska tas till att de var trasiga själar när brotten begicks. Det handlar inte om att jag inte bryr mig om offren, de är givetvis de största förlorarna men lösningen kan inte vara att låsa in barn och slänga bort nyckeln.
När jag såg dokumentären så fastnade jag hela tiden i hur man som sjuttonåring överlever mentalt när man får en livstidsdom som verkligen är livstid. Hur hanterar man att det inte finns någon villkorlig frigivning, bara decennium efter decennium bakom murar och i en cell? Jag får panikkänslor bara jag tänker i de banorna.
Vill ni se dokumentären så skynda er, den ligger bara ute på SVT till den 15:e juni.
