Idag var eftermiddagen riktigt jobbig. Jag vet inte riktigt vad det var som hände men plötsligt var det nattsvart. Det var som om jag sugits in i ett svart hål.
När det blir så känns det som om tankarna som far genom huvudet är ett koncentrat av alla de negativa känslor som alltid flyter omkring i bakhuvudet, även när det känns ganska bra.
Det går bra på praktiken, bloggandet går bra, jag börjar komma i form igen, jag fungerar hyfsat hemma. Ändå känns det som om tillvaron är på väg åt fel håll. Det är för mycket skuld, för mycket dåligt samvete. De sakerna lättar inte, det är nästan som om de ökar när det går bättre för mig. Bakom varje leende, varje skratt och varje framsteg finns det ett dåligt samvete, en känsla av skuld. Det är som om det enda jag har rätt till är att må dåligt. Jag vet inte var det kommer ifrån, vad jag gjort för att förtjäna det.
De enda tillfällen jag känner mig ”hemma” eller trygg är när jag dömer mig, ”slår” på mig själv. Ibland har jag gjort det fysiskt, med trasiga flaskor eller rakblad men det känns ändå som om det är ett mindre problem än när jag slår på mig själv mentalt. De fysiska handlingarna har en början och ett slut, den psykiska misshandeln pågår jämnt.
Sen jag började blogga är det flera som sagt att jag är duktig på att skriva. Det är inget jämfört med hur bra jag är på att döma mig själv. Ge mig en sak att var stolt över och jag kan ge dig nåt jag borde känna skuld för.
Det är tur att jag inte är i Varberg nu, ensam på ett hotellrum. Eller så hade det känts annorlunda då. Jag vet inte. Jag vet bara att jag vill dra ett täcke över huvudet.
Hjärnan är ett fantastiskt organ – men den är lat. Den följer gärna gamla uppkörda spår. Som tur är går det att lära den att röja nya stigar. Har du provat att medvetet tänka annorlunda när de svarta hålen öppnar sig? Till exempel: Jag är bra, jag har makten, jag väljer, jag är värdefull. Det låter flummigt, men jag får ut mycket av affirmationer som “det är skönt att springa” fast jag egentligen inte vill dra på mig träningsskorna. “jag är pigg, jag orkar” intalar jag mig – och då händer just det!
Om du vågar, så ställ dig framför spegeln och säg “du är ok” till dig själv. Lite längre fram kan du försöka med “jag älskar dig”. Låter fånigt, men det kan funka. Jag har gått en kurs i mental träning efter idrottspsykologen Lars-Eric Uneståhls modell, mycket givande. Inte minst har jag nytta av hans avslappningsmetod och en enkel andningsövning som lugnar.
Lycka till!
En stor del av min terapi ägnas åt att få mig att tänka i nya banor. Jag har tänkt/värderat på samma sätt väldigt länge och tills jag blev sjuk var det också ganska framgångsrikt. Nu måste jag hitta nåt nytt.
Jag har provat din typ av övning. Jag är tyvärr rätt “fyrkantig” och har lite svårt för övningar som känns “flummiga”. Jag är övertygad om att de kan vara effektiva, jag har bara lite svårt för dem. Min terapeut och jag jobbar på att hitta strategier och övningar som funkar bättre för mig.
Problemet med de “svarta hålen” är att de kommer så väldigt snabbt och tynger mig så väldigt mycket. Min erfarenhet är att när känslorna kommer smygandes hinner jag parera bättre, i varje fall ibland. Sen vet jag inte varför just eftermiddagarna blir så jobbiga.
Jag jobbar ju också mer långsiktigt på att ändra mitt tänkande och mina värderingar.
/Johan
Ja, det flummiga får en att värja sig. “Driver de med oss?” En som jag tipsade om detta sa “så lättlurad är inte jag”. Min erfarenhet är att om jag väljer att prova metoderna så är det i så fall jag själv som driver med mig. (Jag hatar att bli blåst av andra.) Och det krävs övning.
Var och en söker sin väg. Fint att du har din(a).
/Barbro