Jag vet inte om mötet med Försäkringskassan i går gick bra eller dåligt men det var hur som helst jobbigt. En stor del av mötet ägnades åt att diskutera sjukersättning (d.v.s. vad jag kallar förtidspension). Jag tyckte det kändes som om min handläggare försökte övertala mig att sjukersättning är det bästa alternativet för mig. Jag upplever min situation som att jag tävlar mot klockan
för att bli frisk. I november 2015 blir jag utförsäkrad igen och Försäkringskassan är tydlig med att senast då blir det sjukersättning för mig. Jag känner därför det som att jag har 13 månader på mig att ”komma upp på banan igen”.
Utifrån hur mycket (eller lite, beroende på hur man ser det) som hänt det senaste året verkar min handläggare tycka att det inte är så troligt att jag på ett år lyckas ta mig in i arbetslivet igen. Hon ville därför diskutera sjukersättning. Hennes tanke, och den är inte helt fel, är att jag skulle kunna se sjukersättning som en möjlighet och inte ett misslyckande. Om jag får sjukersättning så skulle jag slippa jaga att bli frisk till ett visst datum. Då vet jag vad som gäller och kan fortsätta mina aktiviteter (de kan väl inte kallas rehabilitering då) och om jag blir så bra att jag kan börja jobba så kan man alltid ompröva beslutet om sjukersättning. Det är inte ett felaktigt resonemang, logiskt sett kanske det är helt riktigt. Känslomässigt är det dock ett oerhört svårt resonemang för mig. Tycker min handläggare att det är ”kört” för mig så får hon ta beslutet och jag får acceptera det men sjukersättning är inte vad jag vill och jag tycker inte att min rehabilitering nått vägs ände.
Det konkreta resultat av mötet blev att vi bestämde att vi skulle ha en ny avstämning om sex månader. Vi får se hur läget är då.
Timmarna innan mötet var väldigt stressiga för mig. Det hade delvis sitt ursprung i att femåringen på tisdagkvällen klagade på att det ömmande på ett ställe på låret. Han hade ett märke där, det såg lite ut som en leverfläck men det hade en sårskorpa på toppen och så var det rött och irriterat runt om. Varken min fru eller jag visste vad det var så vi bestämde att jag skulle ringa BVC efter att jag lämnat barnen på onsdag morgon.
Jag ringde BVC vid åtta och fick en tid klockan nio. Medan jag väntade på att det skulle bli dags att åka och hämta sonen provade jag kläder inför mötet med Försäkringskassan samtidigt som jag lyssnade på musik på datorn. Plötsligt blev det tyst mitt i en låt. Jag gick och tittade till datorn och upptäckte att den var helt ”död”. Skärmarna och högtalarna hade ström men själva datorn
verkade strömlös, inga lampor lyste och den reagerade inte på några som helst knapptryckningar. Jag kontrollerade att alla sladdar satt som de skulle och det gjorde de. Jag ryckte ut kontakten ur väggen och lät datorn vara (jag har märkt att ibland är det bara det som behövs när datorn strular) eftersom det var dags att hämta femåringen och åka till BVC.
På BVC trodde de att det var svinkoppor 
han hade (han hade bara en koppa). Koppan ska baddas med klorhexidin ett par gånger om dagen. Jag lämnade sonen på dagis och åkte hem för att titta närmare på datorn. Jag satte i kontakten och slog på datorn – Yes! Den började blinka och pipa samtidigt som startscriptet rullade. Jag började skriva ett SMS till min fru om att datorn fungerade (hade messat henne från BVC om att den var trasig). Då slocknade datorn igen. Stendöd. Jag drog ur kontakten, väntade lite och provade igen. Den startade bara för att lägga av efter 30 sekunder.
Jag ringde vår datasupport och de sa att jag måste komma in med datorn. Jag åkte därför en liten omväg och lämnade datorn när jag åkte in till mötet med Försäkringskassan. På väg från databutiken så ringde de från dagis. När det ringde på mobilen
och jag såg på displayen att det var från dagis så tänkte jag att nu vill de att jag ska hämta sonen. Mycket riktigt, hon som ringde sa att hon fått reda på att femåringen hade svinkoppor och deras riktlinjer var att (då tänkte jag – fan, fan, fan!) barn med svinkoppor som vätskade sig inte fick vara på dagis. Yes! Hans koppa vätskar sig inte, den har en skorpa och är dessutom omlagd. Mina argument accepterades och jag slapp vända och åka hem igen. Fast med tanke på hur det kändes efter mötet så hade det kanske varit lika bra. Å andra sidan hade det väl bara fördröjt saker och ting, inte förändrat något.
Vi är fortfarande utan dator så i dag bloggar jag från min dator på praktiken. Jag hoppas att Socialförvaltningen inte har nåt emot det.
