Tatueringar

Efter att ha varit på praktik på Socialförvaltningen i förmiddags så gick jag till CLAVIS för att äta min lunch. Caféet var stängt men det gick att sitta och äta medhavd mat där. Jag satt ensam i den tomma cafélokalen och åt mina grönsaker och mackor. Efter en stund droppade det in några stycken till, både ”brukare” och personal. Vi satt och åt och tjabbade.

För mig var det en fantastisk stund. Vi satt vi vårt bord, åt och pratade (drev rätt hårt med varandra), precis som i vilket lunchrum som helst. Jag kände mig så osjuk i den stunden. Det var så normalt och så trevligt. Visst, några av oss var ”brukare” och några personal men det spelade ingen roll just där och då. Vi åt lunch och hade trevligt.

Under lunchen kom vi in på ämnet tatueringar. Jag möttes av förvåning när jag berättade att jag är tatuerad. De på CLAVIS ser nog en välanpassad, prydligt klädd medelålders man när de tittar på mig (och den bilden stämmer ju nu). Av den unga, politiska killen som alltid gick klädd i kängor, jeans och ostrukna skjortor syns inte mycket (intervjuas av MTV om värnpliktsvägran på bilden). Jag tycker väldigt mycket om den tidiga versionen av Johan men bortsett från den psykiska ohälsan är jag väldigt glad för den resa han gjort. Även om jag ibland kan känna ett stygn av dåligt samvete och tänka att jag bytte idealen mot en gård på landet och ett försök att göra karriär.

Åter till tatueringarna. De är två, en liten på höger överarm, föreställandes livets träd och en stor på ryggen som är inspirerad av Irland och irländarnas kamp för frihet. Ryggtatueringen kräver lite förklaring. Ser man bara mannen på bilden är det kanske lätt att tolka den som nån form av Jesus-bild. Det finns inget religiöst i tatueringen (om man inte anser att mitt intresse för Irland gränsar till det religiösa). Tatueringen handlar om den ”viljornas kamp” som pågick i slutet av 1970-, början av 80-talet, mellan IRA-fångar och den brittiska regeringen. Kampen handlade om fångarna skulle fortsätta att betraktas som politiska fångar eller ses som ”vanliga” kriminella.

Fängelseuniformen blev symbolen för den här kampen. De irländska fångarna vägrade att ha fängelseuniform när britterna slutade tillåta dem att bära civila kläder 1976. Det ledde till att fångarna gick utan kläder med bara en filt runt kroppen (de var s.k. ” blanket men”). Situationen förvärrades när fångarna inte fick lämna sina celler utan uniform, inte ens för att tömma pottorna. Det resulterade i att fångarna försökte hälla ut urin under celldörrarna och smetade ut avföring på cellväggarna. Det var den s.k. ”dirty protest” . Jag vet att det låter helt vidrigt och det var det säkert också. En präst som besökte fångarna jämförde förhållandena de levde i med förhållandena han sett när han besökt människor som levde i Calcuttas avloppssystem.

Situationen eskalerade och ledde till den hungerstrejk där 10 fångar svalt sig till döds 1981 (jag har bloggat om den – här ) Fångarnas oerhörda vilja, som hjälpte dem uthärda en outhärdlig situation, har alltid imponerat på mig. Jag skulle behöva den viljan när jag brottas med ångest och suicidtankar. Tatueringen är mitt försök att ”låna” lite av den kraft som fanns i protesten.

Om tatueringen hjälper? Jag tycker det. Den har inte hindrat mig från att göra dumma saker men jag tycker den ger mig lite extra stöd. Fungerar placebo så varför skulle inte tatueringar kunna göra det?

Följ och gilla: