Uppriktigt sagt

Den som läst Hallandsposten idag har kanske noterat att jag tagit mig in på deras familjesida. De ringde för nån vecka sen och undrade om de fick skriva om mig utifrån min sjukdom och det fick de. Om jag får en möjlighet att kunna bidra till att avstigmatisera psykisk ohälsa så kommer jag att ta den. Jag träffade journalisten, Per Kågström, inne i Halmstad och vi pratade om sakernas tillstånd och förra veckan så kom han och en fotograf hit. Yngsta sonen var hemma då och efter att han och jag blivit fotade med lammen så sög han tag i fotografen och visade glatt hela gården, möjligen med undantag för utedasset, för henne. Hans guidning passade mig utmärkt för då kunde Per och jag prata lite mer.

Mot slutet av HPs fotobesök så kom 11-åringen hem från skolan och han betraktade det hela med ett roat leende i mungipan. När HP åkt så frågade jag honom om han tyckte det var konstigt att tidningen var här och fotade mig. Hans svar fick mig att le stort – ”Uppriktigt sagt så förstår jag inte varför HP vill prata med dig”. En berättigad fråga, men det ville de och jag tyckte artikeln blev bra.

När jag i helgen tänkte på den kommande publiceringen så kom jag in på tankar om de tidigare gånger HP skrivit om mig. Sen jag blev sjuk så har det bara hänt en gång men dessförinnan så var jag i tidningen ganska ofta, mitt arbete fick en hel del medial uppmärksamhet. Artiklarna var nästan alltid positiva (utom den gången de antydde att jag var korrupt) så jag har bra erfarenheter av Hallandsposten. Eftersom huvuddelen av skriverierna rörde mitt yrkesliv så hoppade helgens tankar iväg till jobben jag haft och vad som hänt med projekt och kollegor. När tankarna kommit så långt kunde jag inte låta bli att googla lite på f.d. kollegor som jag inte längre har nån kontakt med och då hittade jag en del info om projekt de jobbar med nu. På ett ställe så hittade jag också powerpointbilderna till ett föredrag en kollega hållit och där ett projekt jag startade upp (och han avslutade) fungerade som ett bra exempel. Av nån anledning så gladde det mig att se att mitt namn fortfarande kan dyka upp på föredrag.

Fast egentligen vet jag nog varför det gladde mig – för mig är livet tyvärr i mångt och mycket en tävling där jag främst får bra placeringar genom ett lyckat (arbets)liv. Utifrån de premisserna är min nuvarande situation snubblande nära ett komplett misslyckande. Om det jag gjorde när jag jobbade fortfarande är relevant så kanske det kan väga upp lite av mitt upplevda misslyckande. Jag vet att det här är destruktiva tankar och logiskt sett vet jag också att de inte är objektivt sanna. Känslomässigt har jag däremot inte kommit längre i mitt tillfrisknande än så här, jag inser när jag tänker ”fel” men jag lyckas inte ändra mina åsikter och värderingar.

Min medverkan i dagens HP är nog därför också ett försök från min sida att bättra på min placering i livets tävling. Mer mediauppmärksamhet innebär inte automatiskt en bättre placering men genom att ställa upp när Hallandsposten frågade så fick jag en möjlighet att försöka bidra till nåt bra, d.v.s påverka synen på psykisk ohälsa. Det är något som betyder nåt och därför förbättrar det på min tävlingsplacering, i varje fall i mitt huvud.

Följ och gilla: