Armlängds avstånd

I går fick jag en massa gjort tack vara mina starkaste drivkrafter – skuldkänslor och dåligt samvete. Jag var inte nöjd med vad jag åstadkom i lördags och jag blev ännu mer missnöjd när jag avslutade lördagskvällen men stora mängder glass. Det ledde till att jag i går bar på skuldkänslor och ett dåligt samvete men jag lyckades faktiskt kanalisera de känslorna till nåt bra och få saker gjorda. Jag var verkligen på hugget igår och hann, utöver de vanliga stallsysslorna, även med att flytta fåren till en ny hage, bädda rent, cykla i två timmar, röka en pipa, rensa en hängränna, kratta äpplen och kastanjer samt klippa gräset (förhoppningsvis så blir det den sista gräsklippningen för året). Kraftsamlingen hade dock ett pris och det var trötthet, jag gick och la mig tidigt men var ändå trött i morse så idag har inte mycket blivit gjort.

Jag var ensam hemma i går (och halva lördagen) för att hustrun och barnen var på en släktträff. Träffen rörde hustruns släkt, de träffas och umgås rätt flitigt. Jag föredrar dock att hålla armlängds avstånd till både min och hennes släkt. Det har inte alltid varit så men av nån anledning så har det blivit så jag vill ha det de senaste femton åren. Ibland har jag lite dåligt samvete för det men då brukar jag tänka att de som är intresserade av vad jag pysslar med ju kan använda bloggen. Jag berättar oftast mycket mer här än vad jag gör i samtal på tu man hand.

Den senaste tiden så har jag lagat rätt mycket omelett till lunch, lättlagat och gott. Varje gång jag gör en omelett är jag på jakt efter den perfekta omeletten. Jag vet att en sån finns för jag har ätit den, jag lagade den inte utan blev bjuden på den nån gång 1982 (kan ha varit 1981 också). Det är fascinerande hur matminnen kan hänga kvar. Jag bjöds på omeletten, som jag vill minnas hade kräftost på sig (låter kanske inte så gott men det var det), av pappas dåvarande flickvän/fästmö och jag tyckte den var sagolikt god och varje gång jag själv steker en omelett så försöker jag skapa nåt som ska smaka lika bra. Trots ett stort antal försök så har jag aldrig lyckats, ibland har jag kommit nära men jag har aldrig nått ända fram.

Andra matminnen som hängt med länge är två måltider i Alsace 1989, jag tågluffade och mitt resesällskap såg till att vi åt ståndsmässigt under vår resa. Den första måltiden bestod av kallskuret och surkål och den andra, som var på en restaurang som hade en stjärna i Guide Michelin, bestod av väldigt många olika maträtter. Jag har kvar menyn men den ligger med mina gamla dagböcker i ett bankfack så jag kan inte kolla vad vi åt. Jag minns dock att det var många olika rätter och att det var ett väldigt diskuterande med sommelieren om vad vi skulle dricka till. Jag minns också det restaurangbesöket eftersom jag innan måltiden fick springa runt på hotellet vi bodde på för att hitta nån som kunde hjälpa mig knyta den slips som var ett krav för att bli insläppt på krogen. Till sist så förbarmade sig pappan i en dansk familj sig och knöt slipsen åt mig.

Please follow and like us:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

Google translate:

Arkiv
Länkar
WTF is Brexit?
Om Brexit, UK, GB och det Brittiska samväldet
The Pitti Peacock
Mr Porter gör en ironisk betraktelse av herrmodemässan Pitti Uomo.
Saoradh
För ett fritt och enat Irland - Nu!
Paul Smith
En intervju med en inspirerande människa och designer som gör snygga, bärbara kläder
Boxning
En rond som inspirerar mig – Ibland överträffar verkligheten Hollywood. Släng dig i väggen Rocky!
Blakemar Briars
Hur ett proffs gör en pipa
Aileen from Derry
Om vådan av att kliva in i fel bil
Gilla och dela
RSS
Följ via Email
Facebook
Google+
http://villblifrisk.com/armlangds-avstand/
Twitter
INSTAGRAM